Undrar om man ska vara stolt eller inte över att man har varit inom samma företag i 30 år? Hur det nu än är med den saken så njöt jag i alla fall av en trevlig middag på Stadshuset i fredags. Det var god mat och en fantastisk underhållning. Det är inte var dag man får uppleva en sådan flott tillställning. Kändes som värsta nobelmiddagen.

Det fanns en hel del att välja på som 30-årsgåva också. Jag valde Rejmyre antikglas. 6 champagneglas, 6 vinglas, 6 dricksglas och en karaff. De är jättefina och jag kommer att använda dem så ofta jag får tillfälle.

                30 år i tjänst sätter sina spår. Det kan inga kläder i världen dölja.   

Äntligen är vi friska igen. Dvs Etza har inte hostat på mer än en vecka och vi är igång och tränar igen. Jag är fortfarande restriktiv med hundmöten men det brukar jag ju vara så det är inget konstigt för oss.

I förrgår la jag spår till båda hundarna. Etza fick ett ca 500 meter långt skogsspår på nästan helt barmark, 2 vinklar och 6 pinnar, liggtid ca 50 minuter. Oj vad hon var taggad. Det märks att hon inte har fått så mycket aktivitet på sista tiden. Jag fick spänna emot med hela kroppen i linan för att få ner tempot. Trots det så var hon noggrann och hon hade inga problem att följa spårkärnan och alla pinnarna hittades såklart.

Till Tea la jag ett kort spår på ca 50 meter och la en leksak i slutet. Spåret låg bara en kvart och sen tog jag Tian i kopplet och gick fram mot spåret. Jag stod passiv för att se vad hon skulle göra. Sötnosen stoppade ner nosen i mina fotspår och nosade sig framåt mot leksaken. Lyckan var fullständig när hon hittade sin leksak och vi lattjade med den en stund. Så häftigt att se. Me like.

Igår var vi på klubben och tränade tillsammans med Tina, Lisbeth och Sofia. Etza körde jag igenom alla elitmomenten. Fast i omgångar. Det mesta sitter hyfsat. Vi har fortfarande en del problem med dirigeringsapporteringen. Första skicket (= tävlingsskicket ju   ) tar hon gärna mittapporten. När vi sedan har kört ett tag och hon vet var apporterna ligger är det inga problem att ta rätt, vare sig jag skickar till hö eller vä. Jag testade diekt efter att hon suttit i bilen ett tag och då gick det bra. Hon minns var de ligger! Jag tror att problemet är att hon inte ser apporterna och därför tar mitten som är den första som kommer i blickfånget. Det gäller alltså att jobba på tilliten i mina tecken när jag skickar henne. Dvs när jag visar ut vä ska hon veta att det finns en apport där och således välja bort mitten. Hmmmm jag får fnula vidare.

Tea fick mycket kontakt och passivitet. Jag körde även några linjetag på burk och de funkar riktigt bra både med stadga, framåtskick och bakåtskick. Duktig tjej!

Vi härmade Tina lite, kollar ju in när hon tränar Keno   , och testade att hoppa över hindret med godishjälp. Inga problem Tea hoppade 3 plankor både fram och tillbaka. Till sist fick Tea bära både kråka och kaja. Inga problem att ta viltet även om hon försökte döda kråkan lite till. Det gäller att få liten fröken att vara lugn det märks.

Idag är en barnvaktsdag och då kom jag helt plötsligt på hur jag mer skulle utnyttja barnvagnsprommisarna. Tidigare har jag ju gått där det är mycket folk med Tea lös och Etza koplad. Då har vi tränat kontakt och fokus på matte. Idag har jag gåt på en folktom golfbana med båda hundarna lösa. Då passade jag på att träna stadga och inkallning med namnförståelse. Jag satte båda hundarna på sitt stanna kvar och gick iväg med vagnen en bit. Sen ropade jag på dem växelvis med deras namn. Den jag ropade på skulle komma och den andra sitta kvar. Första gången började jag med Tea för att inte frestelsen skulle bli för stor när Etza sprang. Andra gången gick jag bara 5 meter och ropade på Etza först. Det var såååå häftigt att se hur Tea ryckte till i rumpan men sen valde att sätta ner den och stanna kvar. Duktig tjej!!!! Jag testade flera gånger med olika avstånd och olika startordning. Alla lyckades. Dessutom hade jag krav på den som sprang först att den skulle sitta still bredvid vagnen medan den andra kom in. Nyttig träning. Att Etza ska greja detta känns ju ganska självklart men jag är stolt och imponerad över lillsyrran. KUL!