I söndags startade jag med Tea på årets första WT. Vi är ju tämligen nya i öppenklass och det var faktiskt aningen nervöst. Men......Vilken fantastisk dag det blev.

Jag började med att vara funktionär under förmiddagen. Det är alltid så lärorikt att vara det. Man får se upplägg av ruta och många hundar arbeta och man får ta del av hur domaren tänker och dömer. Det är som en gratiskurs faktiskt.

Efter lunch var det sen dags för Tea och mig att starta. Vi började med ruta 5 som var en markeringsruta. En rätt lång fotsträcka och sen kom det en dubbelmarkering att hämta in. Tea löste uppdraget väl och när vi var klara fick jag beröm av domaren för att jag förde hund så klokt. Så roligt. Sen blev det ytterligare en dubbelmarkering och även den rutan gick bra. Nästa ruta var en dirigeringsruta. Tea for ut som ett skott, stannade på stopp och letade rätt på dummien i ett nafs. När hon sedan stannade upp nån sekund innan hon skulle tillbaka till mig valde jag att blåsa inkallning. Bättre med några poängs avdrag än att hon skulle börja söka vidare med dummien i munnen. Gunilla som dömde sa att hon trodde ett tag att det skulle bli dagens första 20-poängare men tyckte att jag gjorde rätt som blåste.

Efter den rutan kom vi till walkupen. Jag gick i par med Tina och Keno. Där var det först en fotsträcka efter skytten, sen kom en dubbelmarkering där man bara skulle hämta in den högra först kastade och efter det fick man vända på klacken och skicka ut hunden på en dirigering åt andra hållet. Sen gällde det att sitta tyst och passiv medan parkompisen gjorde samma sak. Allt med lös hund. Jag är så stolt över Tea som var tyst,   följsam och utförde jobbet snabbt och effektivt. Vi var enda ekipage som fick full poäng på den rutan.   

När det var dags för sista rutan märkte jag att Tea började ta slut i huvudet. Detta blev den enda fadäsen på hela tävlingen. Det var en enkelmarkering där kastaren var dold av en stor sten och hunden inte såg nerslaget i bökig stenig terräng. Sen en dirigering som gick över stenar, ris och en stor stock. Tea missade markeringen men fick in dirigeringen. Det visade sig vara många hundar som missade på den rutan.

Jag kände mig jättenöjd med dagen och hoppades på att vi skulle ha skrapat ihop över 75 poäng. Prisutdelningen kom och när trean hade 74 poäng tänkte jag att kanske, kanske kommr jag på andra plats. Men tvåa var vi inte heller utan det var faktiskt så att vi hade fått ihop fina 80 poäng och vi stod som segrare i Ökl den här dagen. Sååå himla oväntat och roligt. Glädjetårar kom förstås. Det var ju faktiskt 20 startande hundar i klassen.

Nu är vi faktiskt uppflyttade till elitklass om vi vill. Man ska ha två tävlingar i Ökl med mer än 75 poäng och eftersom vi fick 80 poäng i höstas på vår debut så har vi ju det nu. Men man får ha max 3 tillfällen med 75 % av maxpoängen så jag får väl se hur långt vi har kommit till hösten. Känns ju inte riktigt som vi är där ännu   

Nu har det gått 2 månader sedan Etza och Tea slogs första gången. Några mer slagsmål eller incidenter har vi inte haft. Hundarna har inte fått chansen. Jag särar på dem och ser till att inga situationer uppstår. Vi har inrättat oss efter det och jag tror att vi kommer att kunna leva så här.

Jag har träffat Memea en gång och ska träffa henne en gång till nu på torsdag. Hon gav mig väl inte så stort hopp om att hundarna ska bli bästa vänner igen men jag har fått en del tips om hur jag ska stärka min position som ledare. Jag ska inte hålla på och tjata utan det jag säger är det som gäller. Punkt slut. Memea menar att om hundarna inte lyssnar på mig i det lilla så kommer de aldrig att lyssna på mig när de är i affekt. Det låter ju rimligt så jag försöker att bättra mig på tjatfronten. Sitt betyder sitt första gången jag säger det annars blir det lite allvarssnack. Vi tränar också mycket på att sitta still och vänta på frikommando. Jag tycker själv att jag har blivit tydligare och mer lågmäld hemma i vardagen.

Annars tränar vi på. Mest är det jakten som får mitt fokus, vi ska starta Ökl på WT i vår, men Tea och jag har även hunnit med att starta i lydnadsklass 3. Vi är inte riktigt klara för klassen och det visade sig också i resultatet. Jag är ändå jäkligt nöjd med rutan som varit 10 mässig om inte Tea hade gjort ett ärevarv när hon skulle komma in i fotposition. Hon gjorde även en jättefin inkallning med ställande men även där åkte betyget ner pga ingången. Båda dessa moment har vi haft problem med så det känns bra att de funkade hyfsat.

Lilla Nike börjar bli stor och är i tonåren, med allt vad det innebär. Planen är att vi ska starta på unghundsderbyt i juni men just nu känns vägen dit rätt lång. Hon är duktig i jobb men vi behöver fila mycket på fotgåendet och stadgan. Men det är ju 2 månader kvar.....Skulle också vilja bli klar med lydnaden så vi kan starta i ettan men det känns ju inte lika kul som jakten.

Etza har jag tänkt starta på någon rallylydnadstävling under våren. Ska bara hitta någon som inte krockar med allt annat...... 

Maken ska väl också få lite uppmärksamhet han också och barnbarnen hämtas på dagis minst en gång i veckan. Hmmm det känns som om att jag har att göra, eller hur?