Vilken vecka det har varit.  Det började natten till måndagen med att jag fick tandvärk.   Sov jättedåligt och på morgonen ringde jag till tandläkaren och fick en tid. När man har så där ont vill man ju komma direkt men jag fick vänta till kl 16. Proppade i mig värktabletter     och åkte iväg till skogen och sedan träningsplan med Etza. Det var som om det lättade något med värken när vi var iväg. Förmodligen får man annat att tänka på samt att cirkulationen kommer igång och med den de egna endorfinerna.

Väl hos tandläkaren sen så konstaterade hon med röntgen att jag hade en infektion under nedre högra visdomstanden. Tanden var död och måste tas bort. Men...."det hinner vi inte idag. Kan du komma nästa måndag?"  En hel vecka? Så här? sa jag. 

Tandläkaren lyckades klämma in mig to (idag) på morgonen. Ta alvedon och ipren i kombination, sa hon också.

Måndagskvällen och tisdagen var hemska. Ni vet sån där ilande smärta som kom i intervaller. Speciellt om jag drack kaffe eller åt. Jag lyckades ändå vara med på ljusstöpningen på landet och kunde mellan smärtattackerna även ha rätt trevligt.  

Igår övergick smärtan tack och lov från ilningsattacker till en mer konstant molande smärta som ändå var hanterbar med värktabletter. Jag kunde träffa Cissi i går förmiddag och träna kommendering med en totalt urflipprad Etza.   Vi lyckades dock få henne koncentrerad efter ett tag och kunde avsluta träningen riktigt bra. Tack Cissi för många bra tips. .

Nu sitter jag här. Bedövad i halva ansiktet. En visdomstand och 1600 spänn fattigare. Jag var rätt orolig för ingreppet för hon hade förvarnat om att hon kanske måste operera, men det gick väldigt bra. Nu är jag bara lite orolig för hur det kommer att kännas när bedövningen släpper. Men man är ju en hårding  så det går nog bra. Hoppas jag .....

Tänkte ha rubriken "Nöjd men ändå inte..." Men såg att jag redan använt den.

Idag var det alltså dags för återdebuten i lydnadsklass 3. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var nöjd. Ändå måste jag ju se till det allra bästa som hände. Vi fick en 9a på hopp/apport.

Vi tog oss alltså ända till Eskilstuna för att tävla denna gång. Skitväder men mycket bra planer. Det var även nära att jag inte hade kunnat tävla alls. När vi hade anmält oss och jag gick nerför trappen med 3 hala trappsteg for fötterna undan och jag gjorde en jättevurpa. Aj, aj, aj vad ont det gjorde. Jag slog i ryggslutet och vänster underarm. Det verkar dock vara helt i skelettdelarna men attans vad jag ser ut. Blå och svullen. Tur att ingen såg mig när jag föll .

Efter en stund hade jag dock hämtat mig och kunde till min förvåning gå.

Tävlingen då? Ja det började med ett snygg sittande i grupp. En 10a. Vi har tränat mycket på det sista tiden då Etza har lagt sig vid flera tillfällen. Troligtvis var det orsaken till att hon satte sig direkt efter att jag lämnat henne vid platsliggningen. Där satt hon snyggt och prydligt i 4 min. Vi fick i alla fall en 5a. Fria följet började jättesnyggt men blev sämre vartefter. Hon tappade fokus och glömde sätta sig vid ett par halter. Jag måste verkligen hitta på något som får henne att hålla hela vägen. Nu var det väl inte så dåligt som jag tyckte för vi fick i alla fall en 8a.

Sättandet fick vi i alla fall till. 10!

I inkallning med ställande och läggande fick jag återigen ett kvitto på vad vi tränat mycket på sista dagarna. Nämligen ställandet. Det var helt OK men sen var jag tvungen att ta i med ett dubbelkommando  på läggandet för att hon skulle lägga sig och det drog ju genast ner betyget till en 6a.

Nu började Etza flippra ur lite mellan momenten. Tänkte ta ett ärevarv och sticka till Tina och Anna utanför plan på väg mot nästa moment, rutan. När jag fick kontroll på henne och kunde skicka så stannade hon för tidigt och jag fick ropa rutan 2 ggr till innan hon gick in. Jag fick henne i alla fall på plats och hade nog grejat poäng men då tjuvar hundrackarn i inkallningen. Nollat moment.

På väg mot hindret fick hon lite fnatt och tjuvhoppade 2 ggr innan vi ställde upp oss. Det var ju innan moment så domarn drog inget för det. Sen gick hela momentet som en dans. Vi fick som sagt en 9a. Han drog för startgnäll. Men jag har hellre startgnäll i detta moment än en hund som flyr hindret. Mycket bättre attityd än hon haft någon gång efter att hon landade i hindret.

Metallapporten gav en 8a. Slarvigt upptag och tempoväxling står det. Vittringen fick vi också en 8a på. Hon tuggade på pinnen. Annars hade hon faktiskt bra fart både ut och in och hon selekterade bra tycker jag.

På fjärren började hon gnälla. Dessutom satte hon sig upp vid lämnandet och jag dkade ner henne. Hon gjorde i alla fall snygga skiften men pep som sagt hela tiden och vi fick bara en 5a.

Sammantaget ska jag väl vara nöjd. Visserligen var jag ju ute efter att få ett förstapris. Nu måste jag ju tävla på Lucia Cup också. Känns som om vi måste träna på stadga vid lämnanden och uthållighet i programmet till dess. Det ska väl gå. Det är ju 3 veckor kvar...........

Vi kan i alla fall hopp/apport.

Eftersom gårdagens blogginlägg blev så totalt hundfritt så måste jag väl skriva några ord om dagens träning.

Tina, Anna, Lisbeth, Lotta och jag tränade på DTBK. Vi delade in oss och kommenderade varandra i fritt följ + ett moment. Först ropade Anna Lisbeth och mig parallellt i en trea. Samtidigt som Anna ropade granskade hon Lisbeth medan Tina kritiskt granskade mig. Det gick skitbra! Etza hade några släpp men höll då positionen bra. Hon var betydligt mer fokuserad än hon brukar och hon var TYST!! Förra och förrförra veckans läten måste ha varit skendräktighet för nu är hon som vanligt igen. Visserligen lite pip ibland men mestadels tyst.

Efter FF kom sättandet. Där var Etza något segare i sittet än hon brukar. Troligen för att jag belönat mycket i förflyttning. Jag måste göra själva sättandet viktigt för henne. Det har gått förr så det ska väl gå nu också.

Medan vi satte undan våra hundar ropades Lotta i en tvåa. Mycket fint.

Sedan ropade jag Tina och Anna i elit FF och dumruta. Jättekul att ropa parallellt med två ekipage på planen men fasen så svårt att samtidigt kritiskt granska. Nu har Tina rätt bra koll själv och lite kunde jag säkert bidra med men trots att man är kvinna var det svårt att ha två bollar i luften samtidigt.

Vi snackade en stund och sen körde vi varandra igen. Vi valde ett par moment vi ville träna. Jag tog hopp/apport helt moment och fjärrdirigering 3 skiften på halv avstånd.

Detta var första gången vi körde hopp/apport med ingång till hindret och en tävlingsledare som lämnar apportbocken samt kommenderar. (Jag tordes bara köra med 5 plankor.) Det gick bra. Etza slog i lite på utvägen men plockade apporten och hoppade efter en sekunds tvekan tillbaka.   Vi har definitivt ett moment.   Det gäller bara att jag tänker och placerar mig tillräckligt nära samt inte kastar apporten för långt.

Etza har en fjärr som är 8a mässig (om hon är tyst). Hon har förflyttat sig drygt 1 dm framåt efter 6 fulla skiften. Detta kommer sig av att hon trampar lite i framförallt sitt - stå och stå - ligg. Under 2 dagar har jag petat i detta hemma. Det jag gjort är att jag har varit väldigt noga med att bara belöna rätt skiften och inte släppa igenom något tramp. I dag så gjorde hon helt rätt. 3 skiften helt perfekt utan att låta. Kanske på väg mot en tia? ???

Vad härligt det är när solen skiner och träningen går som en dans. Livet kunde inte vara lättare just då. Ramlar nog snart ner på jorden igen men njuter så längen jag kan och tragglar naturligtvis vidare med de små detaljerna. Det närmar sig tävling. 2 veckor kvar............

Halloween säger dom att det är. Vad är det för strunt? I min värld är det Alla Helgons Helg. Vackra kyrkogårdar med kransar och ljus. En stunds eftertanke och hyllning till de döda.

Så vad händer? När man sitter hemma i soffan i allsköns ro så plingar det uppfordrande på dörren. Jag går för att öppna. Utanför står det 6-7 st utklädda varelser som ser ut som om de klivit direkt upp ur dessa vackra kyrkogårdars gravar.

" Bus eller Godis" skrek de.

Då tyckte Etza att det var nog och började storskälla. Hon gjorde sig extra stor och fick stöd av att jag höll henne i halsbandet. Ungarna backade förskräckt i dörröppningen.

"Jag har inget godis" sa jag.

"Då blir det bus" sa monstren.

"Vet ni, om ni busar så måste jag nog släppa hunden" sa jag.

"Äh näää. Kom vi går" Hörde jag och sen försvann de.

Nu ska tilläggas så att ingen tycker att jag skrämmer små söta barn att dessa ungar var i 12 årsåldern.

Jag kände mig faktiskt ganska nöjd. Jag tycker rätt illa om både påskkärringstiggandet och denna nya monstertradition. Alltså visst fira gärna Halloween med fest och maskerad men låt andra vara i fred. Det blir så krävande med tiggeriet. Förra året kom det några kids till mina gamla svärföräldrar. När de inte fick något godis där kastade de ägg i deras brevlåda. Mina svärföräldrar börjar närma sig 90 och de kände sig väldigt kränkta. Dessutom tyckte min svärmor att det var otäckt och skrämmande.

Jag hoppas verkligen att Halloweentraditionen inte utvecklar sig till det spektakel som är i USA.

Låter jag grinig? Det är jag säkert också men det är bara för att jag inte gillar detta och jag kommer aldrig att ha godis hemma bara för att ge till dessa krävande monster .

Ett helt inlägg utan hundsnack? Kan väl inte gå för sig. Joo......

Förresten läser jag tidningen upp och ner nuförtiden. I alla fall när det gäller fotbollstabellen. Man måste ju det för annars stämmer den inte.