I måndags när Etza och jag var och tränade på klubben hade vi riktig otur. Jag körde hopp/apport och Etza hoppade ut från mig för att hämta apportbocken. När hon hoppade tillbaka missbedömde hon hindret och landade mitt på. Hon gjorde sig inte så mycket illa. Har i alla fall inga synliga skador som hälta eller så, men hon blev jätterädd. Det första hon gjorde var att försöka fly från planen. Jag ropade in henne och hon kom tillbaka. Jag sänkte hindret och fick henne att hoppa över det igen flera ggr utan apport och med mycket belöning. Vi gjorde en massa andra saker och sedan gick jag tillbaka till hindret men då ville hon inte följa med utan försökte fly igen. Jag lyckades få henne att komma och att hoppa igen men man märkte att hon inte tyckte att det var roligt.

I tisdags var jag och tränade för Niina Svartberg tillsammans med Tina och Anna. Vi körde tävlingsmässigt för att få hjälp med den situationen och när Etza och jag kom fram till hopp/apport flydde hon av planen igen. Detta har blivit en stor rädsla hos henne och nu gäller det att ta det försiktigt. Jag fick en massa goda råd av Niina hur jag ska göra och hon sa bl.a till mig att jag måste räkna med att detta kommer att ta mycket lång tid. Vi ska träna hopp med andra hinder och på andra platser till att börja med. Så småningom ska jag börja lägga in krav men då bara ett åt gången och det är viktigt att vi går mycket sakta fram. Hon sa också att har jag riktig otur så kan detta bli bestående och det kan bli så att Etza alltid kommer att tycka detta är otäckt. Hoppas inte det!

Nu blir det alltså så att vi inte kommer att tävla på säkert minst 3 månader. Under tiden ska vi träna på hoppsituationen och samtidigt ska vi finslipa treans program i övrigt. Niina gav mig en massa nytt tänk och nu har jag ju verkligen möjlighet att träna på det.

Jag hoppas verkligen att detta kommer att lösa sig för jag tycker ju att det är så roligt. Men som Niina sa: "Det gäller att få hunden att älska din hobby." Det är ju verkligen den utmaningen som jag har framför mig..

I onsdags gjorde vi debut i trean. Det var på Väsbys tävling. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska tycka. Etza och jag kom 3a av 8 ekipage. Vi hade 231,5 poäng och fick ett andrapris. (I trean ska man ha minst 255 poäng för att nå förstapris.)

Jag bör väl egentligen vara ganska nöjd eftersom det var debut och eftersom vi inte nollade något moment. Det som känns lite trist är att Etza inte riktigt var med mig och att jag fick jobba jättemycket för att motivera henne. Fria följet var inte så kul. Men vi fick i alla fall en 7a. Hon var lite vimsig, sa domarn och det hade hon mycket rätt i.

Ett moment som har suttit riktigt bra när vi tränat är inkallning med ställande och läggande. I onsdags stannade hon sent och gick flera steg. La sig bra men därifrån travade hon in med nosen i backen! Fy det gav bara 6,5 poäng. Jag som hade siktat på en 8a.

Vi gjorde i alla fall en bra ruta vilket gav oss en 8a och Sättande fick hon 8,5 på. Platsliggning och sittande i grupp gick också galant med 10 på båda.

Apporteringen är ju det som vi har problem med just nu och mycket riktigt fick jag ryta i med dubbelkommando i hopp/apport för att hon skulle komma tillbaka med apportbocken. (Betyg 5.) Däremot så var hon duktig på metallapporten och där fick hon 8,5. Lite bättre tempo in önskade domaren av oss.

Vittringsapporten tappade hon så vi fick ett rejält avdrag, 6, men det var i alla fall rätt pinne.

Slutligen fjärrdirigeringen som också är ett sådant moment som brukar sitta. Etza tyckte väl inte att hon varken såg eller hörde att hon skulle ställa sig i ett av skiftena förrän jag hade dundrat i med ett rejält dubbelkommando. Dessutom flyttade hon sig framåt så där blev det också bara en 6a.

Nåja, hon kan ju, men jag är ju alldeles för tråkig i vanlig ordning. Jag måste jobba på att bli roligare jag vet det men det är inte lätt. Speciellt inte när man är nervös och det var jag. Det var ju inte bara Etza som var vimsig..............