Jaha. Då har man fått en pipLisa på halsen. Min hund har börjat låta. Värst är det i fjärren.  I bästa fall är hon tyst då jag lägger henne. Oftast piper hon även då. Det är ett evigt tragglande av lägg ner.. gör om..lägg ner.. gör om. Så är hon kanske tyst och jag lämnar henne. Då brukar första skiftet gå bra. Snyggt är det oftast. Belönar jag då är allt gott och väl. Men gör jag ett skifte till får jag nästan alltid gnäll. Det varierar från ett frustrerat skall till ett kvävt pip/gnäll.

Själv blir jag också ganska frustrerad. Jag vill ju inte belöna ljud men är samtidigt rädd att hon ska börja bli tveksam i skiftena. Har redan märkt att hon nån gång ibland ställt sig i stället för sättande. Antagligen för att hon blir osäker då jag inte ger respons.

I fredags körde jag igenom hela treans program. Utan annat än "bra" som belöning under själva programmet, utom hopp/apport som just nu alltid ger godis. Etza gjorde ett riktigt snyggt program. Men..... hon pratade med mig hela tiden. Det hördes ända till Lisbeth som tränade på planen bredvid.

I torsdags ylade hon under platsliggningen.

Nu tror jag att hon är skendräktig och hoppas att det ska dämpa sig. Hoppas att jag inte förstör något moment på vägen bara. Det är ju inte så lätt att förhålla sig glad själv när man känner att det börjar koka innombords.

Har ni några goda råd? Jag provar att binda upp henne eller sätta henne i bilen ibland. "Är du inte tyst får du inte vara med". Funkar sådär. Jag får inte bort allt gnäll med det men det blir aningen bättre en stund. Jag antar att jag ska vara envis, envis, envis.

Hon hoppar i alla fall..........................

Idag hoppade Etza 6 plankor med kastad apportbock (den tävlingsmässiga). Hon plockade upp den och hoppade glatt åter till utgångsställning.

Jag vet inte om jag törs säga det men jag börjar faktiskt tro på en start i 3an igen.

Denna helgen har jag varit ledig från jobbet och borde ju ha hunnit med hundträning i massor.

Jo pyttsan. I lördags så skulle vi få hit sonen och hans rätt nya flickvän på middag. Det var första gången så det gällde ju att se till att man inte gjorde bort sig som blivande svärförälder. Hemmet har ju fått stå tillbaka under det senaste kvartalet (minst ) så här gällde det att åtminstone dammsuga. Etza fick koppelpromenad med lätt kontaktaktivering. Det var allt för den damen. Middagen gick bra och jag tror inte att vi gjorde bort oss varken maken, hunden eller jag .

Igår var det dags för den årliga insatsen för orienteringsklubben. Orientering är ju mitt forna intresse som jag höll på med mycket innan ryggskadan satte stopp för löpningen. Det är också genom orienteringen som jag och Peo träffades och han håller fortfarande på med denna sport. Klubben som han springer/jag sprang för driver Skavlötens friluftsgård och varje år står man ideellt en helgdag i serveringen där. Alltså inte tid till mycket aktivering för liten grönistjej då heller. Speciellt inte som kvällen avslutades med ett barnvaktspass.

Vad händer idag då??? Jo nu ska jag faktiskt ägna mig åt Etza. Ska bara blogga klart först.....

Så nu är jag klar.

Jag tycker inte att jag gör annat än jobbar just nu. Idag ska jag ge mig iväg för att göra mitt 4e kvällspass i rad. När jag jobbar kväll börjar jag 13 och slutar 21.30 Det innebär att jag inte hinner med så mycket mer än vakna, äta frukost (annars vill inte världen veta av mig), när frukosten är klar ger jag mig ut på långrunda med Etza. Då brukar jag försöka passa på att lägga in diverse träning på vägen.  I bästa fall har jag kommit hem vid denna tid och nu har jag kvar att duscha, äta lite samt göra mig vacker. Ni hör ju att allt spricker på det där sista.... Hade jag så all tid i världen så skulle jag ju inte hinna .

Så nu skiter jag i det och bloggar lite i stället.

Idag gick promenaden i närskogsområdet. Där går det alltid mycket folk. Det är ju bra störningsträning men jag gillar inte alla som tycker att deras lilla vovve ska leka med Etza. Jag vill att hennes fokus ska ligga på mig och brukar oftast säga nej när de frågar. Då möts man oftast av suckar och fnys. Eller också så tror de att man har världens farligaste best i kopplet. Fast man får väl vara glad när de frågar. Ibland kommer ju hunden farande först med husse/matte efter ropandes "han är så snäll han vill bara leka". En gång för några år sedan kom en soft coated terrier glatt springandes mot Etza. Husse var säkert 50-100 m efter. Jag stod ganska passiv och lät den hälsa på Etza. När husse kom fram (utan att säga ett ord) for fan i mig och jag sa. "Vad synd! Nu blev din hund säkert smittad. Min hund har kennelhosta" Sen gick jag därifrån utan att vända mig om.

Jag hoppas att han fick sig en tankeställare.

Nej nu är det dags att hoppa in i duschen. I morgon är jag ledig. Då blir det nog ett spår igen. Sen har vi medlemsmöte på kvällen så jag tränar nog lite lydnad innan. Hemmet behöver städas men det skiter jag nog i. Nån måtta får det vara.

Jag måste bara berätta om dagens spår.

Jag la ett skogsspår till Etza. Det var som ett lägrespår ca 1000 m med ett spårupptag som i lägre 100 m sedan vinkel. Det låg 7 pinnar + slutpinne. Jag tänkte att jag skulle se om hon orkade denna längd. Spåret fick ligga 60 min.

Etza for iväg direkt med nosen i backen. Hon tog första vinkeln utan att ens lyfta nosen från underlaget. Sedan gick hela spåret som på räls. Hon hade något släpp mot slutet men det var marginellt. När hon hade plockat 7 pinnar och vi var på väg mot slutapport kom det plötsligt 2 svampplockare med en liten hund gåendes mot oss precis bara 10 meter från slutapporten. Shit tänkte jag. Etza lyfte på huvudet och kollade in dem. Spåra sa jag och hon stoppade genast ner nosen i backen igen och gick raka spåret till slutapporten. Vilken duktig hund jag har!!

Nu vill jag ju testa hur hon funkar på ickeförarspår. Är det någon som är ledig/har tid på onsdag att spåra med mig. Hör av er. Det här är ju skitskoj .

Som rubriken antyder så tragglar vi på. Detta är en bild från dagens träning. I munnen har Etza en handske.

I torsdags fick Etza spontanhoppa med apportbocken i munnen. Det gick bra. Visserligen bara 5 plankor men ändå. Så glad jag blev när hon valde att hoppa av sig själv.  

Hon hoppar fortfarande flackt och man får hjärtat i halsgropen när hon  ibland gör avstamp för långt ifrån. Fast det verkar som om hon inte är lika rädd längre. Idag slog hon i vid ett  hopp men hoppade direkt  igen.

Vi kör också vidare med inkallning med ställande och läggande. Där baklängeskedjar vi. Dvs. vi börjar med ingången. Sedan läggandet och ingången osv. Etza måste göra ett snyggt läggande för att få springa vidare till ingång och belöning annars gör vi om. Man märker på Etza att hon tycker det är mycket roligare när hon har förväntan på att komma in till mig för att få belöning där som sista länk i kedjan. Svansen går på henne i läggandet och så har hon inte gjort förut. Jättekul att träna så. Tack Carro för att du har fått mig att se träningen på detta glada vis.

Jag har börjat jobba dag/kväll den här veckan. Frånsett att det blir mindre ledighet så är det faktiskt ganska kul att jobba på dagen. Jag känner faktiskt att jag saknat vissa bitar som man inte har på natten. Arbetskamrater som skrattar och flamsar (det gör vi på natten också men inte lika högljutt), kontakten med patienterna och utbildningen av dem som har katetrar och stomier är bitar som faktiskt är väldigt kul.

Vi hade föredrag av en man som heter Atle Johansen. Han är norrman men bor i Sverige. Han kallar sig livscoach och pratade mycket om hur vi själva styr hur omvärlden bemöter oss. Är man glad och positiv får man glatt och positivt tillbaka. Testa får ni se. Det funkar faktiskt.

Man ska också lära sig att berömma och älska sig själv. Så nu skriver jag det: Fasen vad jag är bra!!  Jantelagen släng dig i väggen.

Ha det alldeles underbart kära vänner och tack för att just ni läser min blogg!