Surt sa räven.......

Fast idag har jag också lärt mig massor.........

Samling kl 06.30 (Det du Kerstin är en samlingstid för hårdingar!)

Avprickning och lottning. Jag drog spår nr 10. Turnummer och samma som jag hade när det gick så bra på appellspåret. So far so god.

Spår 10 innebar att jag hann rasta Etza ( jag hann ju inte det innan jag åkte, konstigt nog) innan det var dags att åka upp till spåret. Vi åkte på kolonn upp till Husa. Den första 6 spåren gick vid Hakunge och spår 7-12 vid Husa.

Återigen en del väntan innan spårpåsläpp men äntligen ser jag att domarna är på väg. Här gör jag mitt stora misstag. Jag selar Etza och tar ut henne ur bilen innan domarna kommit fram. Jag går dessutom fram mot spåret och ställer mig med ryggen mot domarkolonnen. Janne kommer fram och frågar om jag ser snitzlarna och eftersom jag redan gjort det svarar jag ja. Då är det bara att börja, säger han.

När jag släpper fram Etza börjar hon så klart kolla bakåt. "Hallå vilka är det där?" säger hon om domarna och skrivarna. Jag  som då är ganska nervös vänder henne utan något som helst fokus framåt och släpper ut henne i linan. Är det någon som tror att Etza fattade vad jag ville? "Ska vi på prommis?" frågade hon glatt och vimsade runt lite samtidigt som hon försökte hålla koll på domargänget bakom. Jag samlade mig dock efter en stund och ropade tillbaka henne och började om. Då började hon fatta vad vi skulle göra men det tog ju en stund det hela och gick ju flera minuter av tävlingstiden eftersom jag följt efter henne in på spåret en bit. Vi fick dock en 7a på detta påsläpp men ack så klantig man kan vara som förare.   

När hon väl fattat galoppen tog hon vinkeln jättefint och gick som en klocka till de två första pinnarna. Sen blev det terrängbyte och vi kom ut på ett hygge. Där hade  spårläggaren vinklat höger (fick jag veta sen) men Etza tappade spåret där. Hon vimsade ut på hygget åt vänster och gick runt fram och tillbaka med hög nos i en vid sväng som jag uppskattar till ett par hundra meter. Vi kom fram mot motorvägen och jag kände att vi var helt lost. Jag hade heller ingen koll på var vi tappat spåret och eftersom Etza ändå tog sig framåt följde jag efter. Jag kände ju att vi var fel men kunde inte själv styra henne på något sätt. Det tog säkert 10 minuter innan hon på något sätt lyckades bakspåra och vinda in spåret igen. Gissa om jag blev lycklig när vi hittade nästa pinne. Tittade snabbt på klockan och insåg att här var det full fart som gällde. Nu spårade Etza riktig bra igen med nosen i backen och full fokus framåt. Jag sprang efter henne. Det visade sig att vi bara hade missat 1 pinne på vår utflykt och jag såg faktiskt själv slutet innan Etza så jag tjoade till och belönade henne högljutt. 6 pinnar + slut det skulle ju räcka. Men............... vi var ynka 2 minuter över maxtid och därför blev vi ju inte godkända. Fy tusan vad det känns surt   

Nu tycker jag ju att hon var jätteduktig som löste det hela och inte gick helt vilse med matte i skogen. Då hade jag väl irrat där fortfarande. Det hade ju varit kul att köra lydnaden, någon sa att man får det i lägreklass även med nollat spår, men jag avstod för jag vill inte tävla utan mening. Jag tror att det bara är negativt. Men det kändes ju lite trist att bara sitta och titta på när de andra körde.

Tina och Triss gjorde ett kanonjobb. Med 8,5 på påsläppet och 8 på spåret och en väl genomförd budföring så gjorde de en jättefin lydnad och blev uppflyttade till högrespår. Dessutom kom de 2a i hela tävlingen. Jättegrattis till er. Nu hoppas jag att lilla prinsessan börjar må illa om en vecka och att det sen visar sig massor av småttingar på ultraljudet ytterligare nån vecka framåt. Med dessa gener kan det ju bara bli bra. Eller hur?   

Etza och jag... vi kommer igen. Får hon bara ordning på matte så att matte gör rätt nästa gång så klarar vi det. Det vet jag.

Jag fick en tröstande kommentar av Jan-Ola efteråt. Han sa att jag gjorde bra som samlade mig och började om. Det var det absolut bästa jag kunde gjort i den situationen som blev. Jag får ta det med mig och se det hela som ett lärotillfälle. Nästa gång är det jag som väntar in domarna och låter Etza se hela flocken innan jag släpper på henne. Dessutom ska jag banne mig ha hennes fokus på spåret innan jag släpper iväg henne. Om hennes matte låter bli att dabba sig så sköter ju hon resten.

Myror i skallen får man när man tränar med Etza.

Förra veckan gick vi 2 spår. I onsdags var Tina spårläggare. Spåret var 7-800 m långt och för övrigt var det tävlingsmässigt. Etza gick som en klocka. Nosen i backen från första stund. Alla pinnar med hem.  Hon hade lite problem när hon vindade in en snitzel Tina hade hängt i en buske (vi brukar ju aldrig snitzla och jag tror att hon letade efter en pinne) men hon jobbade hela tiden och löste det hela bra. Jag var jättenöjd med henne och fick en härlig känsla med mig.

I lördags var det Carina som stod för spårläggningen. Etza spårade jättehögt hela vägen. Hon hittade runt men missade 3 pinnar samt gick förbi slutet! Hon jobbar dock hela tiden och har en stark drift både att spåra och att hitta pinnarna. Jag blir så konfunderad bara över att det kan vara sån skillnad. Nervös blir jag oxå inför tävlingen på lördag. Känslan jag fick med mig härifrån var inte lika bra.

Nu gäller det att hitta förklaringar:

1. Hon känner Tina bättre än Carina. (Hjälper inte på lördag för då lär hon inte känna spårläggaren)

2. Pinnarna som Carina la ut hade legat i frysen och ingen hade tagit i dem innan hon gjorde det. Pinnarna som Tina la hade inte min vittring men var nog inte lika avvittrade. (Hjälper inte heller på lördag för då är det pinnar som som definitivt inte luktar mer än spårläggaren)

3. Slutapporten på Carinas spår låg ute på ett nyavverkat hygge. Dessutom på en stubbe. (Kan hjälpa på lördag)

Jag tror inte att Etza Hade missat slutet om det hade legat på backen, för övergången från skog till hygge klarade hon väldigt bra och faktum är att där satte hon också ner nosen bättre.

Jag förstår ju att vi har tränat för lite på "rena" pinnar och helt okända spårläggare. Nu är det ju inte så mycket tid kvar att träna på det heller. Jag hoppas på ett spår nu på onsdag fm men då är det antagligen ingen helt ny spårläggare, men pinnarna tänker jag köra "rena". 

...........mellan inläggen har det blivit. Tiden räcker inte till tycker jag. Egentligen har jag inte tiden just nu heller men lite kort ska jag väl hinna.

Höst känns det som om det har blivit. Jag tycker egentligen mer om hösten än sommaren. Åtminstone när det är så här fina dagar som det har varit nu ett tag. Klar luft men ändå lagom varmt. Man orkar göra saker.

Jag har börjat jobba igen. Det är väl OK men tar alldeles för mycket tid från annat jag skulle vilja göra tycker jag. Sen hade jag glömt bort hur tjafsigt det kan vara när många kärringar ska komma överens på en arbetsplats samt hur mycket skitsnack som ryms i korridorer och förrådsutrymmen. Nåja.... det är väl bara att bita ihop och köra med sin positiva syn antar jag. Jag vägrar att lägga energi på tjafs i jobbet.

Jag har börjat en kurs i förberedande tävlingslydnad igen. Som kursledare alltså. En härlig grupp är det med klara tävlingsambitioner och en vilja att lära sig hur man ska lära in alla moment och vad man ska tänka på inför tävlingsstart. Kul är det och det höjer ens personliga ego en aning när man inser att det här kan jag faktiskt bidra en hel del till.

Träningen med Etza fortlöper. Just nu ligger fokus på spår och lägreklasslydnaden. Det är ju tävling på lördag och det ska bli spännande att se om vi har lyckats få till krypet till dess. Platsliggningen ska jag avså eftersom jag inte vill chansa med Etzas skotträdsla. Jag vill ju inte få problem med platsliggning i eliten sen.

Däremot har jag en reservplan om hon inte klarar spåret fullt. Jag har nämligen till min stora lycka kört budföring med skott 2 ggr nu och det har gått bra. Hon springer som attan oc h när skottet kommer hajar hon till men fortsätter springa. Det gick dessutom bra att träna lydnad eferåt båda gångerna. Hon hade släppt det hela direkt. Vi avslutade med budföring utan skott båda gångerna, för att hon skulle ha positiva minnesbilder och det känns som om det funkar bra.

Oj vad klockan går. Nu får det vara nog för denna gång. Jag ska åka och spåra med Carina. Vi hörs....