I söndags startade Tea och jag i Workingtest nybörjarklass för andra gången. Det varr SSRK Östra som anordnade på Lidingö och jag hade blivit förvarnad om att detta prov oftast är svårare och att domarna är hårdare än vanligt. Detta för att det är så många startande hundar (i min klass 60 stycken) så domarna måste dra poäng för minsta lilla fel för att kunna skilja ekipagen i listan.

Dagen innan hade det som alla vet snöat och varit riktigt busväder men denna dag sken solen. Vi startade med en markeringsruta. Det var en fotsträcka på ca 10 meter och sen kom ett skott och ett kast mot en liten höjdkant i en dunge. Tea klarade den galant och vi fick 18 poäng av 20 möjliga. Jag vet faktiskt inte vad domaren hittade för fel att dra 2 poäng för men som sagt de var tuffa. Nästa ruta var en markering i skogen snett åt hö och där kom det störning från vä i form av en massa "kvackande". Tea kollade ljuden men sen vände hon fokus mot skytten och ut dit kastet kom.   Hon sprang ut men hittade inte dummien direkt, jobbade bra med näsan dock och fick in den efter en stund. När hon lämnat den blev hon lite busig och hoppade på domaren och vi ramlade raskt ner på 15 poäng. Vår tredje ruta var ytterligare en markering i skogen som hon klarade bra. Återigen var hon lite olydig efter leverens men vi fick 18 poäng. Fjärde rutan var på ett öppet fält där dummien hamnade helt utan referenspunkter. Där var det också en fotsträcka innan. Den rutan är jag jättenöjd med. Tea löste den bra trots att kastet hamnade ganska nära kastaren och fotsträckan gick också bra. Tyvärr en aning olydnad där också efter att hon lämnat dummien men även där fick vi 18 poäng. På vår sista ruta stod man i en liten skogsdunge och kastet kom på öppna fältet nedanför. Tea gjorde ett jättebra jobb men fick för sig att hon skulle lämna dummien till domaren istället för till mig. Jag fick rya i åt henne och fick in dummien men den missen gjorde att vi ramlade ner på 15 poäng.

Sammantaget är jag jättenöjd med lilla fröken. Jag saknar ju helt rutin på det här och Tea är ju fortfarande väldigt ung. Hela miljön är ju spännande för henne med domare och funkisar runtomkring. Jag märkte ju att det genomgående var stadgan efter jobbet som brast och då är det bara att gå hem och träna på det.  

Nästa mål vi har i sikte är B-prov som vi är anmäld till om 2 veckor. Där har vi massor kvar att träna men som sagt det är ju 2 veckor kvar.

Etza börjar gå mer och mer på tassen och jag har börjat ha henne lite lös mellan varven. Jag har dock inte släppt båda hundarna samtidigt än för jag vill inte riskera att det blir race. Nu ska jag börja öka längden på hennes promenader några veckor och sen tänkte jag få henne att börja springa lite med korta bollkast. Jag tycker att det går framåt så det läker nog som det ska   

Idag var det äntligen 6 veckor sedan Etzas olycka hände. Vi hade tid hos veterinären kl 8 i morse.

Men jag backar bandet. Tänkte ge en liten kort resumé av vad som hänt. Den 23/2 skar alltså Etza sig så illa på något vasst så att både en artär och ytliga ligament samt senor gick av med operation som följd. Mer om det kan ni läsa i förra blogginlägget. 2 veckor senare hade vi återbesök för att ta stygnen och lägga ny skena. Då visade det sig att såret var kraftigt infekterat. Peter (vår veterinär) vågade då inte packa in såret i en ny skena utan det han gjorde då var att böja upp benet i knäleden, tejpa fast det så och ha såret öppet. Vi fick dessutom ny antibiotika och en bakteriedödande och fuktgivande gel att sätta på såret. Etza hoppade omkring på 3 ben i en vecka och ni anar inte hur fort man kan springa på 3 ben. Det fick jag se när hon stack för att jaga Tea under ett obevakat ögonblick. När vi kom tillbaka efter den veckan hade såret läkt och blivit jättefint men man var tvugna att söva henne igen för det gjorde så vansinnigt ont att räta ut benet som ju hade varit tejpat i böjt läge 1 vecka. Etza skrek så att det ekade ut i väntrummet. Usch vad det gjorde ont i hjärtat.

Nåja hon fick en ny skena och Peo och jag började göra oss i ordning för att åka till Prag. Vi skulle vara borta i 4 nätter och Magnus skulle ta hand om Etza. Kvällen innan vi skulle åka upptäckte jag att skenan höll på att glida av. Panik!!! Jag åkte in akut med henne för jag vågade inte röra skenan själv. Väl inne så var det över stängningsdags när vi fick träffa en veterinär. Hon vågade inte heller börja linda av så sent eftersom man kanske skulle behöva söva henne igen och inte hade den tiden. Därför förstärkte man bara det lindade hjälpligt och så fick hon en tid dagen efter. Det var med blandade känslor jag åkte till Prag och Magnus följde med Etza till vet. De sövde henne igen och satte om skenan. Då fick hon en riktig parabol som halskrage eftersom Magnus sett hur påhittigt Etza hade tryckt ner den tidigare kragen så den böjde sig för att på så sett komma åt benet.

Sista dagen i Prag när vi var på väg mot flygplatsen ringde Lena och berättade att hon upptäckt att skenan börjat glida igen. Hon var och rastade Etza medan Magnus jobbade och nu undrade hon hur hon skulle göra. Jag bad henne förstärka med linda tills vi skulle komma hem.

När vi kom hem den kvällen vågade jag ta av hela bandaget och linda om skenan med hjälp av Magnus.

Det här var 2 veckor sedan och efter det har faktiskt fanskapet suttit.

Idag var det alltså dags att ta bort skenan. Jag var rätt nervös och det var inte smärtfritt för Etza. (Matte hade ju tejpat i pälsen, men så satt det oxå) Hon behövde i alla fall inte sövas och det hela gick fort. Nu ska vi ta det lugnt med bara korta koppelrastningar i 2 veckor till. Efter det ska jag öka på tiden långsamt och sedan börja släppa henne. Än så länge har hon bara markerat lite med det skadade benet hon stödjer inte på det utan hoppar mest på 3 ben. Peter sa att det är helt normalt efter 6 veckor i skena. Hon kommer succesivt att börja stödja på det. Han säger att det är läkt nu och att detta kommer att gå bra. Jag hoppas och tror att han har rätt.