Etza har löpt med 7,5 månads mellanrum sedan hon började med löp. Detta hade inneburit att hon skulle ha börjat löpa i mitten av mars. Jag har gått och väntat i en månad nu. Kollat henne i rumpan och hon har inte ens varit svullen. Så jag anmälde mig till våran lydnadstävling 8 maj. Jag tänkte att hon kanske torrlöpt denna gången eller hoppade över eller nåt. (I ärlighetens namn tänkte jag väl inte alls utan  hoppades bara). Självklart börjar damen löpa. Så nu blir det inte någon tävling. Jag får väl vara funkis i stället. Jag har sagt till Katarina att jag kan vara skrivare. Det lär man sig alltid något på.

I går hade vi spårtävling. Ett samarbete med DTBK och Vaxholms BK gör att vi kunde ha 13 spår utlagda. Det var elitklass och även DM. Vi hade skogspinnar. Det var första gången som jag såg det. Mycket svårare känns det som. I alla fall för föraren. De syns ju inte alls och man lär inte ha en chans att upptäcka dem om hunden gått över. Luktmässigt ska det ju vara det samma för hunden men man undrar ju för det var ganska många pinna som blev kvar i skogen.

En underbar dag var det i alla fall. Vi samlades 05.30 och jag var faktiskt oförskämt pigg. Jag reflekterade över att det faktiskt är många människor som aldrig får uppleva dessa härliga morgnar. Stillheten i skogen, ljuset och fåglarnas kvittrande. En räv sprang över vägen när jag var på väg till mitt spår. Härligt.

Tyvärr så gick det inte så bra för den hunden som tävlade på mitt spår. Det var en rottistik som heter Aska. Visst är det lustigt med tanke på att jag tränade med lilla Aska (flatvalpen) i tisdags. RottisAska tog för lång tid på sig vid spårupptag och blev därmed utesluten. Jag visade i alla fall var spåret gick ut så att hon kunde gå det ändå. Efteråt fick jag i alla fall beröm för ett bra spår.

Jag åkte till DTBK och tittade på lydnaden samt tränade skott på avstånd under tävlingsekipagens platsliggning.

Jag var på gamla DTBK-planen och det är en skogskulle emellan så skotten dämpades en hel del. Etza fick ligga plats med hakan i backen och jag stod ca 5 m ifrån henne. Vid varje skott lyfte hon på huvudet men la ner det igen då jag lugnt kommenderade plats. Positivt var att hon inte reste sig. Negativt var att jag ser på henne att hon bygger på sig lite för varje skott och blir låg. Hon var låg ett tag efter också men släppte det efter kanske 5 minuter när det inte kom fler skott.

Nu ska jag åka ut i skogen igen och lägga ett spår åt Etza. Mitt hem ser ut som sjutton så det är bäst att fly fältet. Undrar om det städar sig själv medans jag är borta????

Jag har varit på valpkurs!

Ja det är faktiskt så. Tina hade valpträff för sina valpköpare i färgkullen. Hon har ju för närvarande tre småttingar kvar hemma. Själv ska hon behålla 2 som hon samäger med sina systerdöttrar. Den tredje, Aska, är till salu. Så henne fick jag låna och gå "valpkurs " med. En ljuvlig liten tös. Ni kan ana att det rycker och drar i valpköpartarmen. Men man ska hålla sig till sin plan och jag väntar snällt till februari. Då får jag ju, om allt går som det ska, hämta hem en egen liten tös.

Det var i alla fall jättekul att träna med en sådan där liten. Man glömmer ju fort hur hur det är. Dessutom känner jag mig som en svamp som bara suger i mig saker jag ska använda. Om det sen blir så det är en annan sak.

Etza stackarn undrade nog vad jag höll på med. Först åker vi till klubben. Så får hon komma ut en liten stund på en kissrunda och åker sedan in i bilen igen. Bara för att se matte gå iväg med en sådan där liten äcklig typ. Vad är det egentligen frågan om??? Nu var det inte så synd om henne som det låter för jag tillbringade hela förmiddagen och tränade med henne på klubben så om hon inte fick vara med på kvällen kan ju inte gjort så mycket. Det var säkert nyttigt. 

Nu ska jag åka iväg och shoppa med Lena och lille Erik. Det är bäst att ta med den tjocka plånboken. Om jag nu hade någon sådan.......

Jag är brakförkyld. Då är det inte gott att leva. Skulle ha jobbat i helgen men man kan ju inte sköta om nyopererade patienter när man är så här förkyld. Så det blev till att skrapa på kistbotten igen och stanna hemma.

Etza kräver ändå, trots att man är sjuk, att det ska vara gott att leva. Därför tog jag med mig henne på en promenad samt passade på att kolla in freestyletävlingen på klubben. Det var mycket trevligt att se samspelta ekipage framföra sina nummer till musik. Dagens höjdpunkt gjorde det mycket gott att leva. Kerstin som i sin blogg envist förnekar att hon tränar framträdde tillsammans med Spirou med ett underbart nummer. Vilken humor och vilken charm. Musiken var hämtad från galenskaparna. Det ska va gott att leva. Mmmmmm. Det är det verkligen när man ser ett sådant nummer. Spirou var jätteduktig. Han var helt med på noterna.

Jag vet inte var de placerade sig. Det var kallt och jag åkte hem efter deras nummer. Men om jag får bestämma så blir placeringen hög. Stora applåder blev det och det kändes, trots kylan, mycket gott att leva när man satte sig i bilen nynnandes på denna härliga melodi.

Ni som missade detta ska veta att jag inte längre tror ett dyft på att Kärran inte tränar. Vad hon än säger..

...träning är färskvara. Fast jag vet inte om det stämmer .??

Jag ska vara spårläggare till spår DM som går om två veckor. Jag har fått ett spår som går i jättefin skog. Det är en fröjd att gå det. Idag tänkte jag se om det sitter kvar något av spårkunskaperna hos Etza. Jag gick mitt spår som ju är ett elitspår, 1,5 km långt med både 90 gradersvinklar och en 45 gradersvinkel. Först tänkte jag bara lägga några pinnar i början av spåret. Etza har ju inte spårat sedan i höstas och hon lär ju inte orka hela spåret, tänkte jag. Fast när jag gick spåret så tyckte jag att det kändes bra att lägga ut 7 pinnar och slut precis som det ska vara på tävlingen. Det är alltid skönt att ha provat var det är lämpligt att lägga sina pinnar så man inte står där med flera pinnar kvar när spåret nästan är slut.

Tillbaka vid bilen tog jag en fika och gick en kissrunda med Etza. Spåret fick ligga i 60 minuter. När jag selade på Etza märktes det att hon mycket väl fattade vad det var frågan om. Hon var jättehet. Jag gjorde ett högre/elitpåsläpp och Etza for ut som en raket med näsan i backen fram till spåret. När hon kom fram tog hon direkt upp det och drog iväg åt rätt håll. Mycket noga och målmedvetet. Det kändes rent ut sagt skitbra!! Nu var det ju som jag trodde att hon inte riktigt orkar hela distansen. Hon gick riktigt bra ungefär halva spåret. Plockade 3 pinnar men sedan blev hon lite okoncentrerad. Då bröt jag en stund. Tog av hennne linan och vi satte oss att vila ett tag. (Jag behövde också vila. Det är tufft att springa bakom hängandes i linan) Sen släppte jag på henne igen där vi slutat. Trots vilan så var hon inte lika skärpt och hade flera släpp men hon hittade alla pinnar. En pinne gick hon förbi men precis samtidigt som jag såg den fick hon vittring på den och vände upp och plockade den. Det gillade jag att se.

Jag är mycket nöjd med hennes insats idag.   

Visst finns det mycket att jobba vidare på framförallt i uthållighet och jag behöver lära mig läsa henne bättre så att jag litar fullt ut på henne.

Vinklarna då? Jo 90 gradsvinklarna klarar hon jättebra. Däremot hade hon problem med 45an. Hon kände spåret ut från vinkeln och genade. Jag skulle ju önska att hon gick precis som det är lagt men jag har ingen aning om hur det ska vara. Ska man kräva precision där eller?

I tisdags hade jag kärt besök av världens gulligaste barnbarn. Det är så kul när de kommer. Erik växer så det knakar. Han har börjat få lite äppelkinder som ni ser. Det verkar som om det är gott om mat i mjölkbaren   . Petter kräver mer och mer lek och aktivering. Precis som det ska vara.   

Innan de kom hem till mig tog jag med mig Etza och min mamma ut på landet. Vi har inte varit ute sen i slutet av november så det kändes skönt att se till våra små hus lite. Snön hade minskat och det gick att komma ner på tomten utan att man behövde pulsa. Vi satt på min veranda och åt lunch i solskenet. Det var verkligen med härliga vårkänslor.

När jag kom hem efter drygt 4 timmar borta så kände jag genast att det luktade bränt när jag klev innanför dörren. Jag gick in i köket och där visade det sig att en av spisplattorna stod på. Locket som låg ovanpå var alldeles sönderbränt och när jag fick den det så låg det aska och glödde under. Fy sjutton vad obehagligt. Hade jag varit borta längre så vet man inte vad som hade hänt. Hela spisen var jättevarm och jag kände på insidan av kastrullskåpet som gränsar till spisen och även där var det hett. Det märkliga med alltihop är att ingen i familjen hade använt spisen den här dagen. Dagen före lagade jag mat men använde inte den här plattan. Den enda förklaring jag kan komma på är att vredet inte hade blivit tillbakaställt ordentligt utan stod mitt emellan 0an och 6an. Då kan jag tänka mig att den kanske skulle kunna ploppa tillbaka på 6an av sig själv eller om jag eller maken råkat komma åt den utan att märka det. Gissa om det är någon som kollar spisen x flera numera innan jag går hemifrån.

Idag har jag bestämt mig. Jag tänker sluta träna. Jag tror nog att vi inte behöver så mycket träning Etza och jag. Vi kan ju liksom ändå. Eller hur?

Sen har ni väl putsat kvasten alla vänner? Vi ses ikväll vi elden borta på Blåkulla. Klä er varmt det kan bli kyligt. Jag som inte har någon katt att sätta på kvasten håller på för fullt att träna Etza till att sitta på den. Näää vad säger jag......