Idag var Etza och jag hos veterinären. Dels var det dags med vaccinering men jag ville också kolla upp hennes ögon som rinner av och till samt ta blodprov på henne som visar om det var någoon fästingsjukdom som hon hade i somras eller inte.

Etzas har konjunktivit dvs ögoninflammation på det vänstra ögat. För det har hon fått en salva som vi ska använda i 14 dagar. Hon har också en liten bakre polkatarakt (gråstarr) på båda ögonen. Den sitter mitt i och stör henne inte så mycket sa veterinären. Han trodde inte heller att det var nån sådan som ska bli värre utan han sa att det är ungefär som om jag har lite kladd på glasögonen. Hoppas verkligen det för jag blev lite chockad av att höra detta.

Undrar om det är därför som hon ibland är lite klumpig när hon hoppar?

Sen var det dags att ta blodprov. Stackars Etza. Hon var redan ganska obekväm med situationen sedan Bosse lyst henne i ögonen och kollat tårflödet. Nu var jag tvungen att tjuvhålla henne och hon storgrät när blodprovet togs. Det kändes hemskt att behöva utsätta henne för det när man inte kunde förklara varför. För att hitta något positivt i det fick jag lov att tänka att hon måtte väl ändå vara frisk när hon protesterar så högljutt. När hon var sjuk i somras lät hon allt hända utan att säga ett knyst. För då var hon ju rejält medtagen med hög feber och allt. Vi passade i alla fall på att ta en påse provgodis och det fick hon smaka på vägen hem som plåster på såren. Man blir lätt fjollig när det gäller ens hund. :-)

Etza väntar på dagens träningspass. 

Jaha så var det dags att jobba igen. Jag har haft en dryg veckas ledighet och det har varit väldigt skönt. Det känns verkligen som om man hunnit med hund och hem och barnbarn.

Vi har landat efter KM-vinsten. Nu tränar vi för fullt på treans program och jag funderar fortfarande på om jag ska anmäla till Lucia Cup eller inte.

Etza varvar hopp/apport med att antingen sticka iväg med apporten eller också göra jättefina apporteringar tillbaka över hindret. Jag märker ju på henne att hon fortfarande är berörd. Är det någon gång när vi tränar som hon gör ärevarv och hittar på bus så är det när vi närmar oss hindret.

I onsdags var jag på kinarestaurang med träningsgruppen. Detta i stället för att träna. Väldigt gott och mycket trevligt. Kul att se alla utan godis i fickorna och leriga brallor. Tack Ida för att du fixade detta.

 "Mästerfotografen" Ida Ling har tagit bilden på medaljtrion.

Idag var det KM i lydnad på klubben. Etza var anmäld. Jag trodde att vi skulle köra platsliggning, linförighet, inkallning, apport och hopp över hinder. Alla på lydnadsklass 1 nivå utom apporten som var som en tvåa. När jag kom till klubben fick jag veta att det skulle bli hela lydnadsklass 1 programmet utom apporten som var som i lydnadsklass 2. Hoppsan tänkte jag. Jag har ju inte tränat på ställande och läggande under gång.

Jag hämtade Etza i bilen för att träna lite. Hon gjorde klockrena..... sättanden. Inte så konstigt för det är ju det vi tränar på just nu . Sättande under gång. Nåja det tog inte så lång tid innan hon hade fattat att det var ligg och stå som gällde.

Jag var ändå ganska nervös när jag gick in på planen. Man vet ju aldrig vad hon hittar på. Den lilla damen. Först var det platsliggning. Det gick bra trots att hunden bredvid reste sig. Sen var det tandvisning. Detta var jag lite nervös för. Vi har ju inte tränat tandvisning påevigheter och jag vet ju hur hon kan vara vid hantering. Men jag hade inte behövt oroa mig. Det gick jättebra.

Sen gick faktiskt alltihopa  som på räls. Visserligen tappade jag henne en kort stund i linförigheten men ställandet gav en 10 och läggandet 9,5.

Vi fick aldrig veta några poäng så det var spänd förväntan när det återstod 2 ekipage vid prisutdelningen. Det var Tomas med Lakritz och jag med Etza. Jag trodde säkert att Tomas hade vunnit. Men det visade sig skilja bara 2 ynka  poäng. Etza och jag vann på 195 och Tomas och Lakritz fick 193. Maxpoäng var 210 eftersom man hade en 2a i koefficient på apporteringen.

Glada fick vi rosett, bajspåsar och pipleksak. Nu gäller det att träna som sjutton så att vi törs ställa upp på Lucia Cup. För det är ju så himla kul....

Igår jobbade jag min allra första natt. (Inatt sitter jag på arbetstid och skriver detta. Skvallra inte :-) ) Det gick faktiskt bättre än jag trodde. Visserligen var det väldigt segt mitt på natten och tant Karin var nästan på väg att somna men jag lyckades hålla mig vaken.

När jag kom hem gick jag ut på en prommis med Etza. Nere på ängen vid sjön kom det en hund farande mot oss i full fart. Den rusade fram mot Etza och gjorde en attack. Som den flockledare jag är gjorde jag en motattack. Jag skrek "Ge dig iväg hundjävel" och gjorde utfall mot hunden. (Språkbruket ursäktar jag med att jag varit vaken hela natten) Hunden gjorde undanmanövrar men ville inte riktigt ge sig av. Jag fortsatte svära och göra utfall.

Då kom hunden husse äntligen fram och kunde efter ett tag koppla upp sin hund. Hussen sa inte ett ord. Däremot kom det samtidigt fram en dam med tre irländska settrar. Hon började skälla på mig för att jag svor. o)) Jag svarade att jag inte trodde att hunden förstod min svordom utan att huvudmeningen var att jaga bort den när den faktiskt attackerade min hund. Damen sa att jag gjorde rätt men att jag inte fick svära. Tänk på alla barn som kan höra dig, sa hon. Det fanns inte någon annan människa inom synhåll på den ängen, en radie på ett par hundra meter. Jag skakade på huvudet och gick iväg. Ja jag levererade nog något om idioter också på vägen. Jag har visst blivit en bitch jag med. Men tänk ändå. Inte ett ord till ursäkt utan jag fick ta emot skäll för mitt språkbruk när jag bara försökte freda min hund.

Alla 3 bilderna är tagna av min träningskompis Ida Ling.

Hundar är väl ändå fantastiska! Häromdagen skulle jag träna inkallning med ställande och läggande. Etza gjorde fantastiska lägganden flera gånger. Jippiee!! Fast.......det var bara det att jag kommenderade STANNA inte ligg. Man upphör aldrig att förvånas över vad som flyger i henne. Hon har aldrig gjort så förr. Hon vet mycket väl att första kommandot under inkallningssträckan är STANNA. Det har hänt att hon tjuvat men aldrig att hon har lagt sig när hon ska stå.

I hoppet är vi på gång igen!!! Nu hoppar hon 4 plankor, ut och tillbaka med apport i munnen. Jag vågar inte ropa hej och jag tänker öka en planka i veckan, vad gäller apporteringen. Parallellt med detta kör jag hoppträning. Där jag bara ber henne hopppa utan krav på något annat än att hon ska ta i och lyfta högt och över. Jag märker att hon hoppar väldigt plant när hon har något i munnen och att hon börjar hoppet för långt ifrån hindret. Så jag är rädd att hon ska missbedöma igen. Därför ska jag träna mycket på bara hopp. Det verkar faktiskt som om hon tycker det är ganska kul igen. Peppar, peppar........ (nu tog jag mig i träskallen det ska väl räcka?)

Nästa vecka ska jag börja jobba natt en period. Det ska bli spännande att se om jag kan sova. Massor av fritid har jag i alla fall tänkt mig att det ska bli över. Till Etza, Petter, bakning, städning, mig själv, hjälpa Lena, fixa på landet, åka och shoppa, etc, etc, etc.......... Är det någon som tror på detta?

Har ni sett vilket fint grepp Etza har om metallapportenpå bilderna :-) o:)

Man kan riktigt se hur äcklig hon tycker den är. Men den sitter iaf kvar i munnen. Tur att hon har hörntänder.

Nej nu ska jag leka lite med dammsugaren. Eller ska jag vänta till all den där tiden jag får from nästa vecka. Jag får fundera. Kanske blir det en fika i stället.......

Hej alla

Nu känns det deppigt igen! Tränade med Etza igår. Hoppet har ju ständigt gått framåt och jag har verkligen trott att hon börjar komma över det som hände. Men nu när jag har börjat träna återhopp så vill hon inte igen. Hon hoppar över med apport i munnen när jag sätter henne framför hindret och stoppar apporten i munnen på henne. Men när jag kastar apporten så hoppar hon ut men när hon kommer fram till apporten är det precis som om hon tänker "shit, det var ju det där läskiga återhoppet man kunde göra sig illa på" och då tar hon apporten i munnen och springer ett ärevarv i stället för att hoppa tillbaka till mig. 

Jag antar att jag får backa ordentligt igen. Strunta i att kasta apporten och bara köra återhopp med apport placerad i munnen. Parallellt ska jag köra släta apporter så att hon tycker att det är RIKTIGT RIKTIGT ROLIGT att komma till mig med apporten. Hinder eller ej. det ska inte spela någon roll.

Jag förstår ju att jag har gått för fort fram men det är så lätt att halka dit när det funkar. Jag får väl skriva ner en plan igen och hålla mig till den.

En dag i taget och INTE testa annat när det går bra utan befästa det som är. 

Jag kanske skulle ta en längre paus i lydnaden och sikta in mig på appellen i brukset i stället. För hopp sitt gör hon utan mankemang. Jag får fundera lite.

Fast det vore ju kul att starta en trea i Lucia Cup, men är vi inte klara med hoppet då så får det vara. Pokalen får jag ju i alla fall lämna ifrån mig :-) Något annat är ju inte att tänka på. 

Nu ska jag ut i skogen och lägga spår (hoppas du läser det här Cissi).

Kram