Detta är sista natten jag jobbar.  Nästa vecka börjar jag jobba dagtid igen. Visserligen bara 75 % av en heltid men ändå mycket mer än vad 75% natt är. Jag har verkligen trivts med att jobba natt. Slitigt av och till ja visst och det är säkert inte bra för kroppen i det långa loppet men det har varit jätteskönt att alltid vara hemma på dagtid, om än ibland sovandes. Jag har sluppit att ha dåligt samvete för Etza. Jag har hunnit med att aktivera henne mycket bättre än när jag jobbar dag.

Sen är det också det där med att komma upp på morgonen. Mitt i natten. Usch-isch. Jag är verkligen ingen morgonmänniska.

Nej nu blir det till att försöka tänka positiva tankar om dagjobbet. Hur nu det ska gå till? Fick just veta att vår nya chef, den tredje på 1,5 år, inte tänker stanna kvar.  Hon slutar för att hon inte kan ställa upp på den bemanning vi har. Hon går hem med ont i magen varje dag för att hon är tvungen att låta oss gå underbemannade. Synd bara att ledningen inte fattar. Nu ska de försöka rekrytera en ny chef. 

Jag har haft en tuff vecka. Har varit ledig sedan förra fredagnatten och jobbar bara i natt. Jag hade tänkt ut en massa saker som jag skulle hinna med. Hur tror ni det blev då? Jo, Petter blev sjuk och snäll som man är ställde man självklart upp så att föräldrarna skulle slippa vara hemma från jobbet. Jag har varit hemma hos dem ti, on, to och fre. I morgon ska vi passa honom igen för Lena går akupunkturkurs i helgen och Björn var upptagen med annat. Jag får visserligen sova lite först för maken tar första passet men det blir en lång dag i morrn med.

Jag är helt slut efter denna vecka.   Missförstå mig nu rätt. Jag tycker att det är jättekul att vara med Petter. Jag älskar verkligen denna lilla kille. Det är ett kärt besvär. Men jag har sagt det förr och säger det igen: "Jag är full av beundran över dem som gör detta på heltid."

Lilla grönistjejen har fått stå ut med långa barnvagnspromenader. Lite träning har det blivit också faktiskt. Jag har börjat damma av 3ans moment igen. Ringrostiga på dem är vi det märker jag men hon vet allt vad hon ska göra. Även om det inte sitter perfekt. Hemma har jag börjat shejpa in att hoppa över agilityhindret med apportbock i munnen. Jag kastar den på gräsmattan och avvaktar tills hon hämtar den och hoppar. Då klickar jag och hon får godis. Funkar faktiskt. Ännu har jag inte lagt in några krav och än så länge håller vi på med den lilla apportbocken. Det ska bli spännande att se om detta är en väg att gå för att komma tillbaka till hopp/apport tävlingsmässigt.

Annars är hon ganska pipig just nu min hund. Undrar om hon är på väg att vara skendräktig? Jag brukar inte märka så mycket av det utom att hon kan bli just lite gnällig.

På söndag är det avslutning på "Carrokursen". Vi ska köra 3 moment tävlingsmässigt utan belöning. Det ska vara kul och hunden ska få en positiv tanke med sig. Jag har valt kort fritt följ innehållande stegförflyttningar och vändningar på stället. Jag tänker att det ska hända mycket så att Etza måste vara på tå. Så ska vi köra sitt under gång. Det är oftast en given 9-10 på tävling. Sist blir det nog inkallning med ställande och läggande. Jag har kört igenom det men är inte riktigt nöjd med hastigheten i positionerna. Kanske tar jag slät apportering i stället. Vi får se på söndag. Det ska i alla fall bli jättekul.

Just hemkommen från dagens spårtävling ska jag försöka sammanfatta mina känslaor och vår prestation.

Det började tidigt i morse. Vi samlades 7.30 och hade lottning. Jag drog nr 10. Sist ut av 10 ekipage. Jag var riktigt duktig på att låta bli tankar som: "Nu hinner det torka och bli mer svårspårat" (det kan jag inte påverka) "Spår 1-6 är mer lättspårade med något högre gräs" (det kan jag inte påverka)

Men trots att jag försökte tänka positiva tankar var jag var skitnervös.

Jag tog en liten rastningsrunda i skogen med Etza och sen stod jag och fikade och snackade skit med Tina, Tomas och en tjej från Roslagen som också hade spår i närheten. Lång väntan blev det innan det var dags att lägga ut våra spår. (och det hade såklart torkat upp något i backen när det var dags )

När spåren var lagda blev det ännu en tids väntan.

Sen var det helt plötsligt dags. Roslagstjejen gick fint och fick 9,5 + 9,5 på sitt spår. Tinas Camille var väldigt fladdrig. Hon nollade tyvärr. Lakritz spårade som en klocka. Jättesnyggt och han hade fått 10or men gick tyvärr förbi slutapporten och fick vända tillbaka 2 ggr men tog den sen tack vare att Tomas hade stannat så att han inte hann fara ut på vägen. Detta drog ner betyget till 8 + 8,5.

Så var det då våran tur. Långa djupa inandningar och sen gick vi på. Min älskade hund gick som en pärla. Hon hade näsan i backen hela tiden. Där plockade hon första pinnen. Yes. Vidare mot första vinkeln som hon tog klockrent utan att lyfta nosen från backen. Vips hade hon tagit pinne nr 2. I nästa vinkel gjorde hon ett slag men jobbade jättebra hela tiden och hittade spåret direkt. Fram mot slutet var jag lite nervös. Jag tänkte måtte hon inte missa den när hon gått så fint. Men det gjorde hon ju inte. Min fina duktiga tjej kom rusande med apporten i munnen och fick sin kycklingbelöning och mycket beröm. Så kom domarna fram. De sa (och nu höll jag på att svimma): "Det är med stor glädje vi delar ut dagens första 10or. Det här var jättekul att se. Vilken spårhund!"

Det var en matte med tårarna rinnade som gick tillbaka till bilen. Nu lättade en stor del av nervositeten och det kändes som om resten faktiskt fick gå som den ville.

Tillbaka på klubben var det dags för lydnaden. Jag ska ärligt säga att jag inte är helt nöjd med den biten.

Det började med budföring. Där hade jag gjort för stor affär av godiset i väskan vilket gjorde att hon hade dragning ditåt. Hon strulade vid mottagaren och lät vid starten 7+6 i betyg. På platsliggningen var hon orolig och ändrade lite läge vilket drog ner betyget till 9+9,5. Etza var som vanligt ofokuserad i linförigheten 7 + 7. Detta moment är jag minst nöjd med. Läggande under gång var segt, segt 6 + 7. Inkallning 9 + 8. Apporteringen travade hon ut och in. Hon som brukar galoppera. 8 + 8. Hopp över hinder dock 9,5 + 10. Hon gnällde lite vilket närmaste domaren hörde men inte den andra.

Tävlingen slutade med att vi vann och blev uppflyttade!! 275.25 poäng.

Jag är jättenöjd . Jag vet att vi har en del att jobba på i lydnaden. Framförallt glädje. Jag är ju inte helt nöjd med vad vi (läs jag) presterade på lydnadsplanen. Trots detta hade vi näst bäst lydnadspoäng av alla. Så jag kanske har för höga krav . Men man vill ju att det ska vara perfekt.

Tomas och Lakritz kom 2a. Katarina och Zero kom 4a. Även de uppflyttade. GRATTIS till er också.

  275,25 poäng seger och uppflyttning. 

  Lakritz delar med sig av priset till Dimma.

Nervös? Nej inte jag heller. Eller??

Visst tusan känner jag en viss oro för söndagens tävling.  Man kan inte annat med den här hunden. Hon varvar ju hela tiden mellan att vara klockren och helt katastrofal. Jag hade bestämt mig för att hon skulle få spåra sö, må och tisdag för att sedan vila till på söndag. I söndags gick hon jättefint. I måndags missade hon en pinne och det gjorde hon även på tisdagen. Hur känner man sig då?  Det fick allt bli ett spår idag också. Hon fick ju vila igår och idag gick hon klockrent igen. Den känslan tänker jag ta med mig .

Sen körde jag lite lydnad på appellplanen. Den vill jag helst inte prata om. Fy tusan vad det gick dåligt. Jag blir så arg på mig själv.  Varför kan jag inte göra som jag tänkt och vara bara positiv och glad. Jag vet ju att hon behöver det för att inte se ut som en uttråkad trasa. Jag skäms  för vi blev faktiskt osams och det var länge sedan i träningssammanhang. Jag lyckades i alla fall samla ihop mig så att jag fick ett bra och positivt avslut och jag hoppas verkligen att det är det som Etza också kommer att komma ihåg från träningen. Men nu är jag så där osäker igen och jag har bara mig själv att skylla på. Eller kan man kanske skylla på Kerstin?

I går var jag på långpromenad med en gammal barndomskamrat och hennes hund. En gul labradortik. Annika var även hundvakt till en lagottopojke som då var en av de mest ouppfostrade jag träffat. Han stal lunchmackan ur handen på Annika!! Vi hade i alla fall en mycket trevlig tur och hundarna trivdes och hade det härligt.

Nu blir det ingen mer allvarlig träning inför söndagen. Jag jobbar i natt och fredag natt. Då blir det mest tråkiga koppelpromenader. Jag kör väl lite rolig kontaktlek hemma på tomten men tanken är att hon ska längta efter jobb så jag ska nog inte göra för mycket.

Håll alla tummar ni har (brukar vara 2). Rapport kommer....

Frågan ÄR berättigad. Svalare i luften och fullt av rönnbär etc. Löven börjar väl bli lite gula.

Jag tycker hösten är jättehärlig. Var ute och spårade med Katarina igår. Solen sken men det var inte så där äckligt varmt. Bara hääärligt.

Hundarna gick riktigt bra och det känns just nu positivt inför tävlingen. En rolig episod var när Zero skulle gå på sitt spår. Etza var selad och klar och rätt taggad. Zero slarvade när han skulle ta spåret och gjorde ett stort slag. Larvade sig lite. Då tog jag Etza och lät henne ta spåret. Ni skulle sett vilken fart det blev på Zero. Han visste minsann var spåret låg och han skulle ha det så var det bara. När han gått förbi så gick Etza och jag av och stid kvar och tittade på när Zero tog resten av spåret. Gissa om jag hade en heltaggad hund när vi gick fram till vårat spår. Jag hängde knappt med i linan. Måste träna kondis känner jag. Appellspåret går väl an. Men sen .

Idag när jag öppnade datorn och skulle logga in på bloggen fick jag världens överrskning. De hade ändrat. Inte en tanke på att jag är gammal, förvirrad och glömsk. När jag skulle logga in skulle man ange både användarnamn och lösenord. Jag som har annars har haft användarnamnet förskrivet i datorn provade med hela bloggadressen. Det skulle bara vara Etza och inget annat visade det sig när jag provat byta lösen och till slut fått maila supporten. Jag hade dessutom ingen aning om vilken mailadress jag hade angett när jag skapade bloggen . Nåja. Jag fick svar föredömligt snabbt och nu funkar det igen. Om jag nu kommer ihåg hur jag ska göra nästa gång.

Som ni ser så finns det smileysfunktion nu så ni kommer säkert att bli trötta på dessa små gubbar som jag tycker är jättesöta.

Igår plockade jag och maken 7 lite lingon. Måste göra sylt men säger som Kerstin : Inte nu. Sen, sen, sen........

När vi kom hem hade jag naturligtvis ont i ryggen. Jag gjorde i ordning ett par utestolsdynor på golvet och la mig där med benen på fåtöljen en stund. Skönt!

I morse fick jag skratta när jag såg att dynorna låg kvar och att Etza hade lagt sig på dem. Smalt men hon fick plats och där ligger hon än. Men nu ska hon strax få komma ut på en runda. Det blir nog ett spår idag också och så ska vi till landet över natten. Jag måste passa på när jag är ledig. I oktober måste jag börja jobba dagtid igen.  Visserligen bara 75 % men det blir inte lika många fridagar som när man jobbar natt. Jag har ju vant mig nu vid att alltid kunna göra skaker på dagtid. Bortskämd blir man.

    Jag får plats!!

Måste berätta lite om mitt ljuvliga, busiga barnbarn. Han har ju börjat på dagis nu och där får han lära sig av de äldre barnen det märks.

Jag hämtade honom igår och direkt efter det var vi i affären och handlade till middagen. Petter fick hjälpa mig att stoppa saker i korgen. Det tyckte han var kul. Så går vi där i varugången och det är lite trångt. Vi möter en farbror. Petter, som faktiskt inte pratar så många förståeliga ord än, klämmer i med ett högt och tydligt "AKTA". Vad jag skrattade. Det är första gången han säger så och jag kan riktigt se framför mig de äldre barnen på dagis när de säger samma ord till de mindre för att komma fram.

Han lär sig fler ord varje dag. Men än så har han inte sagt mormor. Han kallar mig för mamma om han vill något men mormor det verkar svårt. Igår testade jag med att fråga om han kunde säga än det ena ordet efter det andra som jag vet att han kan. Han svarade lydigt med rätt ord. (Klick, godis, närå skojar bara) Så frågade jag: Kan du säga mormor? Då tittade han på mig och så pekade han på mig och klämde till med: "DÄR".

Till mitt stora förtret  fick jag senare under kvällen höra honom säga morfar. Mannen min går omkring som en stolt tupp. Han hörde nämligen detsamma. Fast man får bjuda på sådana saker. Eller ska man kanske ta kontakt med en logoped? Är det kanske läge att vara lite orolig. Visst borde han kunna säga mormor nu? Han är ju ända 1,5 år

Och så några bilder på mormors älskling.