Nervös? Nej inte jag heller. Eller??

Visst tusan känner jag en viss oro för söndagens tävling.  Man kan inte annat med den här hunden. Hon varvar ju hela tiden mellan att vara klockren och helt katastrofal. Jag hade bestämt mig för att hon skulle få spåra sö, må och tisdag för att sedan vila till på söndag. I söndags gick hon jättefint. I måndags missade hon en pinne och det gjorde hon även på tisdagen. Hur känner man sig då?  Det fick allt bli ett spår idag också. Hon fick ju vila igår och idag gick hon klockrent igen. Den känslan tänker jag ta med mig .

Sen körde jag lite lydnad på appellplanen. Den vill jag helst inte prata om. Fy tusan vad det gick dåligt. Jag blir så arg på mig själv.  Varför kan jag inte göra som jag tänkt och vara bara positiv och glad. Jag vet ju att hon behöver det för att inte se ut som en uttråkad trasa. Jag skäms  för vi blev faktiskt osams och det var länge sedan i träningssammanhang. Jag lyckades i alla fall samla ihop mig så att jag fick ett bra och positivt avslut och jag hoppas verkligen att det är det som Etza också kommer att komma ihåg från träningen. Men nu är jag så där osäker igen och jag har bara mig själv att skylla på. Eller kan man kanske skylla på Kerstin?

I går var jag på långpromenad med en gammal barndomskamrat och hennes hund. En gul labradortik. Annika var även hundvakt till en lagottopojke som då var en av de mest ouppfostrade jag träffat. Han stal lunchmackan ur handen på Annika!! Vi hade i alla fall en mycket trevlig tur och hundarna trivdes och hade det härligt.

Nu blir det ingen mer allvarlig träning inför söndagen. Jag jobbar i natt och fredag natt. Då blir det mest tråkiga koppelpromenader. Jag kör väl lite rolig kontaktlek hemma på tomten men tanken är att hon ska längta efter jobb så jag ska nog inte göra för mycket.

Håll alla tummar ni har (brukar vara 2). Rapport kommer....