Tidig morgon var det när Tea och jag begav oss till Högbo utanför Sandviken för att delta i vår första utställning. Någon hade stulit en timme i natt och det innebar att man verkligen fick kliva upp i ottan.

Jag är väl egentligen inte någon utställningsmänniska, men tävlingsmänniska är jag och när jag nu gått och anmält oss så vill man ju göra sitt bästa. Etza är utställd några gånger med riktigt bra resultat faktiskt. Bl.a så har hon blivit BIS2 junior på en special. Att ställa en flat är dock lite annorlunda. Tina har visat mig och vi har tränat. Både på att stå fint och på att springa vänstervarv.

Vi var på plats i god tid och det var bra. Liten fröken har väl aldrig sett så många hundar förr. I början var hon ganska splittrad men när vi suttit en liten stun började hon varva ner och la mer fokus på mig än på omvärlden.

När det sen var dags att gå in i ringen var hon lugn och samlad och hon skötte sig jättebra. Hon brydde sog inte ett dugg om de andra valparna och när domaren bedömde dem så satt hon lugnt bredvid mig med kontakt. Hon ställde upp sig fint och domaren fick titta på tänder och klämma igenom henne utan protester.

Vi blev 2a med HP slagna av en Almanzavalp (=stor uppfödare med utställning som inriktning).

Kritiken vi fick ser ut som följer:

Tikvalp med bra proportioner. Välskuret huvud med bra uttryck. Bra skuldra, rak överarm. Bra bröstkorg för åldern. Välvinklat bakställ. Lite lös i armbågarna. Rör sig med tillräckligt steg, lite höga framben & kunde ha lite mer driv bak. Fin päls, bra temperament. VÄLVISAD.

Jag är speciellt stolt över det sista ordet. För attans vad jag varit nervös för hur jag skulle visa upp denna lilla tös. Jag har ju aldrig visat en flat förut. Till nästa gång ska jag lära mig att springa med bättre driv från början. Kul var det i alla fall och jag har träffat många trevliga människor.

Jag tror att det har gått troll i mina försök att få tävla i Rättvik!  

Förra året blev jag ju magsjuk. I år började ju Etza löpa ett par dagar innan vi skulle åka. Nu hade jag ju bokat stuga till helgen och skulle åka upp i morgon var det tänkt. Vad händer då? Jo Etza börjar hosta.

Hon har ingen feber och är ganska pigg men jag kan ju inte åka. Man kan ju inte tävla med en sjuk hund.

Bara nu inte den lilla börjar också. Fast jag tror att hon redan har haft en lindrig variant för hon har hostat lite av och till för några veckor sedan, men jag har trott att hon satt nåt i halsen. Men med facit i hand så är det nog samma förkylning som Etza nu har.

OK det blir till att avboka stugan och ringa upp till Nedansiljans BK och säga: " Jag kommer inte denna gång heller". De sätter väl upp mig på nån svart lista snart.  

Nåja! Solen skiner och våren kommer med stora steg.   

Bara att blicka framåt och titta ut nån ny tävling.

Det känns som om dygnet har för få timmar. Hur sjutton ska man hinna med allt man vill göra? En sak är i alla fall säker: Det man inte vill göra hinner man definitivt inte med. Frånsett jobbet då kanske, det är man ju tvungen till.

Ändå vet jag att jag är priviligerad som jobbar "bara" 75 % och ofta är ledig flera dagar i veckan. Men vad hjälper det när det blir helg och man är tvungen att jobba när solen skiner och man bara vill vara ute hela dagen.

Nåja en förmiddagsrunda har det blivit med hundarna. När vi är ute och går så är det fokus på mig som gäller. Detta har gjort att Etza numera inte är så långt från mina fötter. Det kan ju komma en godisbit. Tea springer förbi mig och ställer sig 5 meter framför och tittar på mig. Precis som jag vill ha det. Hon har även börjat leta upp stenar och annat att klättra upp på.

Idag gick vi där det åker en massa skidåkare. Det är en gångväg 10 meter vid sidan av spåren och så fort det kom någon skidåkare fick hundarna godis hos mig. Härligt att se att de inte brydde sig ett dugg om folket utan var helt fokuserade på sin belöning. Det känns jätteskönt att kunna ha dem lösa trots att det kommer massor av skidåkare.Tillbaka vid bilen blev det några linjetag på burk med Tea och en dirigeringsapportering och en fjärr med Etza.

Nästa helg blir det tävling och utställning. På lördagen ska Etza och jag tävla i Rättvik och på söndagen är det utställning för Tea på vägen hem i Högbo strax utanför Sandviken. Jag har hyrt en stuga och åker upp på fredagen. På lydnadstävlingen är det ingen jag känner och det känns skönt för det kan gå precis hur som helst. Kul att komma iväg i alla fall.

Med lillfia tränar jag just nu på att stå stilla snyggt och att trava vid sidan av mig. Det går ganska bra när vi är ensamma men det blir spännande att se hur hon funkar i stökig miljö.

Nä nu börjar det snart bli dags att ge sig av till jobbet. Det blir inte så mycket tid till bloggande numera. 2 veckor sedan jag uppdaterade. Inte så mycket att skriva om heller så det är väl inte så konstigt.

Hej svejs

Tänkte passa på att skriva några rader. Det är ju aldrig nån som frågar mig vad jag tycker. 

Alltså det här med valp va. Först tyckte jag att den där lilla saken kunde flyga och fara. Jag fattade ju inte att matte kunde släpa hem en sån där. När hon sen gjorde det så trodde jag ju i min enfald att det var något kortvarigt. En helg eller så. Ungefär som när Farin var på besök. Men icke sa Nicke. Det verkar som om den lilla fjollan har kommit för att stanna.

Nåja man vänjer sig ju och nu ska jag berätta en hemlighet. Säg inget till matte bara. Jag börjar faktiskt att gilla valpen så smått. Ja alltså jag är inte stormförtjust hela tiden men fattar ni vilka fördelar hon har fört med sig?

Ta bara det där med promenader. Det matas godis hela tiden. Då är man inte dummare än att man håller sig framme. Över huvud taget så är kortprommisarna mycket roligare nu förtiden. Matte hittar på allt möjligt skojsigt och belönar både mig och den lilla. I går fick hon för sig att vi skulle springa och hämta en liten tygrulle som hon lagt ut på stigen.  Först så fick Tea springa några meter medan jag satt tyst och stilla (jo det är sant) medan hon hämtade saken. Dummy kallar visst matte den. Sen gick vi en bit och helt plötsligt kopplade matte upp lillfia, vände sig om och satte ner henne bakom oss. Sen stoppade hon en visselpipa i munnen och pekade med handen framför min nos i den riktning vi kom från. Ut, sa hon. Jag sprang säkert 50 meter och där låg den där dummyn. Det var jättekul. Jag rusade genast tillbaka med den till matte och fick naturligtvis godis för besväret. Tänk att hon hade tappat den där!!

Matte påstod att hon var jättenöjd för att valpen hade suttit stilla och tyst medan jag jobbade. Skulle det va nåt??

En annan grej jag har märkt det är att matte är mer nöjd med mig nuförtiden. Kan väl tänkas att jag skärper mig lite extra för att jag ska få uppmärksamhet och inte den lilla men man måste ju bjuda till lite för att få jobba det har jag märkt.

Nej nu ska jag ner och sno tuggbenet från Tea. Hon brukar vara lätt att kollra bort. Tjingeling så länge.