Igår jobbade jag min allra första natt. (Inatt sitter jag på arbetstid och skriver detta. Skvallra inte :-) ) Det gick faktiskt bättre än jag trodde. Visserligen var det väldigt segt mitt på natten och tant Karin var nästan på väg att somna men jag lyckades hålla mig vaken.

När jag kom hem gick jag ut på en prommis med Etza. Nere på ängen vid sjön kom det en hund farande mot oss i full fart. Den rusade fram mot Etza och gjorde en attack. Som den flockledare jag är gjorde jag en motattack. Jag skrek "Ge dig iväg hundjävel" och gjorde utfall mot hunden. (Språkbruket ursäktar jag med att jag varit vaken hela natten) Hunden gjorde undanmanövrar men ville inte riktigt ge sig av. Jag fortsatte svära och göra utfall.

Då kom hunden husse äntligen fram och kunde efter ett tag koppla upp sin hund. Hussen sa inte ett ord. Däremot kom det samtidigt fram en dam med tre irländska settrar. Hon började skälla på mig för att jag svor. o)) Jag svarade att jag inte trodde att hunden förstod min svordom utan att huvudmeningen var att jaga bort den när den faktiskt attackerade min hund. Damen sa att jag gjorde rätt men att jag inte fick svära. Tänk på alla barn som kan höra dig, sa hon. Det fanns inte någon annan människa inom synhåll på den ängen, en radie på ett par hundra meter. Jag skakade på huvudet och gick iväg. Ja jag levererade nog något om idioter också på vägen. Jag har visst blivit en bitch jag med. Men tänk ändå. Inte ett ord till ursäkt utan jag fick ta emot skäll för mitt språkbruk när jag bara försökte freda min hund.