Så har ännu en helg gått. Äntligen börjar jag känna mig hyfsat frisk. Hostar lite gör jag fortfarande och jag har nog hostat sönder halsen för där känns det lite ont. Men äntligen orkar jag med livet igen.

Vi hade gäster i lördags och jag bjöd på kalkon. Gott gott. Trevligt hade vi också.

Idag var det dags för teamträning. Vi hade inkallning som tema och delade in oss i grupper för att gnugga detta moment ordentligt. Jag jobbade på att få Etza att stanna snabbare  samt att få henne att ligga still då jag går ut från henne för att kalla in. Hon kryper efter mig den lilla fulingen och det ser jag ju inte. Måste skaffa backspegel. 

Sen körde vi 2 moment var tävlingsmässigt med tävlingsledare, domare och publik. Det kändes som en mycket bra och konsruktiv träning.

Jag tränade vidare på hopp. Vi har ju backat flera steg igen då Etza nyligen har landat i hindret 2 ggr på kort tid. Hon är så jäkla klumpig!! Jag börjar nästan misströsta. Idag tragglade vi fritt följ runt hindret för att hon ska våga närma sig utan att försöka lämna mig. Så satte jag henne med apportbocken i munnen och hon fick hoppa över fram och tillbaka. Riklig belöning med kyckling. Allt detta gick bra men det är ju när jag kastar och hon ska hoppa tillbaka som hon inte vill. Vi provade aldrig det idag för jag måste få henne att närma sig hindret utan rädsla innan vi kastar igen.

Fy tusan vad detta känns hopplöst (i ordets rätta bemärkelse). Vi kommer ju aldrig att fixa något förstapris i trean om hon ska nolla hopp/apport varje tävling. Men skam den som ger sig. Eller hur?????

I morgon ska vi i alla fall träna i ett ridhus.  Så lite förberedda för inomhustävlingen ska vi alla fall vara. Hoppet är väl det sista som överger människan (även hunden hoppas jag).