Idag fick jag ytterligare en påminnelse om hur tydlig man måste vara i sin träning och hur lätt det blir missförstånd. Jag tränade dirigeringsapportering. Etza var lite väl taggad på konskicket. Hon gnällde och hon tjuvstartade med startskall. Det känns visserligen bra med en framåtanda men nån måtta får det vara. Så jag tränade ett par gånger med att hon skulle sitta stilla vid min sida i utgångsställning för konskick. Kriteriet var stilla och tyst. Jag testade med att säga "kommendera" och lite andra ord som jag inte använder som kommandon. Det behövdes bara ett par ggr innan hon fattade den galoppen. Bra tänkte jag och klämde i med "konen". Då gjorde Etza en startansats genom att lyfta upp rumpan och ta sats framåt men så var det som om hon kom på sig så hon tvärnitade och dunsade raskt ner i utgångsposiotion igen. Man måste skratta.   

Tänk vad fel det kan bli. Man tror att man är jättetydlig med sitt kommando och så är hunden bara situationsbunden. Det gäller att träna mer på detta märker jag. Varva olika kommandon så att hon verkligen måste lyssna på vad jag säger och dessutom vara jättetydlig med förberedelser och tecken för vad som är på gång.

Jag gillar ändå hennes attityd. Hon tycker att det är kul. Det är huvudsaken.

Grattade min svägerska Monica i går och då träffade jag även min andra svägerska Harriet. Harriet har en liten uppfödning av Keeshond under kennelprefixet Nalleligans.