Idag skulle jag träffa Katarina och Kerstin för spårträning. Min planering ligger ju på att köra appellspår med Etza i september. Dags att träna alltså. Vi skulle träffas på vägen mot Runö. Där finns det både fina åkrar och skog att lägga spår på/i.

Jag körde in på fel väg när jag var på väg dit. Attans tänkte jag  och gjorde en helomvändning. Råkade då komma åt en trottoarkant med högerhjulet. Inte hårt eller med någon fart utan stötte bara emot lite. Efter detta gick det knappt att styra bilen. Jag lyckades ta mig in på en parkering bredvid och där ställde jag bilen. Jag var ju inte så hemskt långt ifrån där vi skulle träffas så jag ringde och sa att jag skulle bli lite sen för jag går sista biten. Snälla träningskompisar har man ju. De svängde förbi med Kerstins bil och plockade upp mig. Tack för det!

Spårträningen då? Det var evigheters evigheter sedan jag spårade med Etza och ska sanningen fram så har vi väl egentligen aldrig tränat spår så mycket. Jag la ett appellspår på stubbåkern som fick ligga i en timme och Katarina la ett spår i skogen åt mig som nog låg lite drygt en timme. På åkern gick Etza bra första sträckan och plockade första pinnen. Sen vid första vinkeln blev hon (och jag) helt  förvirrade. Hon snodde runt runt och vi lyckades inte komma rätt igen. Slutapporten hittade hon då vi gick tillbaka för att leta.Vi såg att det gick en människa med hund snett över vårat spår ett tag innan vi gick det. Möjligtvis kan det ha påverkat men helt klart är att vi måste träna mycket på åker innan tävlingen. Vi har ju aldrig spårat annat än i skogen förut.

Spåret som Katta hade lagt blev lite tvärtom. Först drog hon iväg helt fel och missade totalt första apporten. Vete sjutton vad hon spårade där. När vi väl kom på rätt spår igen så hittade hon apport nr 2.  När hon hade fått beröm och godis för den pinnen stoppade hon ner nosen i backen och spårade mycket målmedvetet till slutapporten. Så sista delen av det spåret gick ju riktigt bra.Jag får ta med mig den känslan till nästa träning för där kändes det i linan att hon gjorde rätt.

Kerstin skjutsade mig sedan till tåget för hemfärd. Bilskrället står kvar på parkeringen. Det visade sig när maken kom med och tittade att höger länkarm  hade gett vika. Det går alltså inte ens att bogsera hem bilen för den går ju inte att styra. Vi måste hyra ett bilsläp och köra den direkt till verkstan. Jag ser hur tusenlapparna får vingar och flyger iväg. Fasen också!! Jag som är så bilberoende. Tur att min mamma har en bil som hon sällan kör annars skulle jag nog bli tokig. Hur kan du vara utan körkort Katarina????