I helgen har lydnads SM och Agility SM gått i Stockholm. Självklart måste man ju passa på att åka dit och kolla. I lydnaden var det 61 hundar som hade kvalificerat sig och igår var det kval. Det var delade planer så 3 tävlingsledare hade fullt upp hela dagen. Det måste vara tufft att ropa 61 hundar även om man bara ropar några moment. På första planen var det fritt följ och dirigeringsapportering. Plan 2 innehöll "dumrutan", inkallning och hopp/metallapport. På sista planen, där vår egen Janne Lagerman var tävlingsledare, var det rutan, vittringsapportering och fjärrdirigering. Alla hundarna gick alla rutor i ett svep och fick inte kopplas mellan rutorna eller momenten utan skulle naturligtvis föras under kontroll hela vägen. 2 domare dömde på varje plan.

De 15 bästa hundarna gick sedan till  dagens final.

Jag är mycket imponerad över hur duktiga alla var. Framförallt var det en upplevelse att se dagens final. Jag tror faktiskt att det bara var ett enda moment av alla dagens som nollades. Det var en hund som smakade lite på en felaktig vittringspinne och sen var den dagen förstörd.

Svensk mästare blev Maria Brandel från Köping med en Austaliensisk Stockdog. Kul att se en vinnare som inte var BC.  I finalen var det 11 BC, 1 golden och en Tollare.

Inspirerad blir man av att se så duktiga hundar. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite nedslagen också. Så där duktiga kommer Etza och jag aldrig att bli. Det är iofs inte något mål jag har heller. Jag lär mig ju hela tiden men det hade varittoppen om jag hade haft en något mindre komplicerad hund som läromästare. Missförstå mig rätt. Jag älskar verkligen Etza och vi har haft en fantastisk resa upp till elitklass. Vi har haft många problem på vägen och jag har lärt mig en massa utav det. Just nu känns det bara så tröstlöst. Jag kommer nog aldrig att helt komma underfund med vilka knappar jag ska trycka på för att få henne stabil.

Vi har alltså tävlat igen. Jag tänker inte orda så mycket om själva tävlingen mer än att jag bröt med att skicka om henne till rutan (efter att vi nollat det momentet) och sen tokbelönade jag och sprang av planen.

Hoppas att vi fick med oss något positivt minne av det. För just nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Jag har en hund som är otrygg i kvarmomenten (reagerar med tramp, oro och ibland ljud). Sen funkar fria följet och dumrutan oftast ganska bra men efter det så är det som att hon blir jättefrustrerad av utebliven belöning.

PAUS i tävlandet får det bli ett tag. Sen måste jag fundera och antagligen be någon om hjälp. Vi får väl backa bandet igen...........

Allra vackraste Elliot är på besök hos oss i helgen. En charmig flatkille på dryga året. Matte Tina är i Norge och har tävlat jaktprov med Teas mamma Triss. Där har det gått riktigt bra och Triss har fått förstapriss i elitklass.

STORT GRATTIS TILL DET!!!!!!

Det blev en mycket blandad kompott på dagens tävling i Strängnäs.

För det första så sket sig kvarmomenten alldeles. Jag hade inte kunnat få en bättre lottning. Nr 1 innebar att vi fick en kant och dessutom drog Tina 2an med Triss så vi hade en känd hund vid sidan. Men Etza är mycket otrygg i sina kvarmoment just nu. Hon reste sig i båda momenten. Sitt i grupp började med kliande, nos och stark oro innan hon ställde sig och i platsen hörde jag att hon skällde och hon stod upp när jag kom tillbaka. 0 i båda momenten.

FF var struligt med en tävlingsledare som sa fel och dirigerade mig in i både koner och nästan i hindret. Rätt nöjd ändå. Vi fick en 8.

Dumrutan gav också en 8. Hon trängde i första svängen och satte sig lite segt.

Sen kom inkallningen och där berättade Tina för mig att hon nosat och krupit då jag lämnade henne. (Återigen separationsångest??) Det såg ju inte jag men det jag såg var att hon tjuvade på första kommandot och hade ett lååångt ställande. 0 där också.

Rutan hade kunnat vara snygg men hon for igenom och jag fick dirigera in henne och därmed flera liggkommandon innan hon hamnade på plats. 7 i betyg.

I dirigeringsapporten tog jag en liten chansning och peppade henne med "den apporten är det" när tävlingledaren la ut apporterna. Synd bara att domaren hörde. Pratar med hund står det på protokollet. Lite segt tempo till kon drog också ner betyget i en annars bra apportering. Vi fick 8,5 på det.

Så nollade vi hopp/metallen. Hon tvekade när hon skulle ta upp apporten och rundade sedan hindret. Det känns som om vi har ett litet problem där igen. Nollade ju på förra tävlingen men har på träning varvat mellan att runda och att hoppa. Sista träningen gick det bra. Jag får verkligen träna på att kasta. Förra gången var det för kort och denna gång vart det för långt. Blir det för långt känns det som om hon fortfarande tycker det är lite läskigt. Sen får jag också känslan av att hon inte gillar metallen speciellt mycket.

Vi avslutade dock bra igen med 9,5 på vittringen och 8 på fjärren.

Sammantaget är jag naturligtvis inte nöjd med kvarmomenten men resten av programmet tycker jag ändå känns rätt bra. Det känns som om Etza orkar hela och har bra fokus och hyfsad attityd.

Påt igen. Jag tycker ju att det är kul att tävla så fler tävlingar blir det. Men ni kommer inte att få veta när. Lite hemlig får man vara.   

  Ja, man kan inte annat vara efter dagens spårtävling. Vad är det som gör att Etza helt plötsligt inte kan spåra när det är tävling?

OK vi har inte tränat jättemånga spår denna vår och det har bara varit 1 ickeförarspår av dessa och den spårläggaren var dessutom känd. Men jag tycker att hon har gått bra och att hon dessutom själv har rett ut när hon fått tapp i spåret. Idag så hade vi iofs ett hyfsat spårupptag. Vi fick 8 på det. Hon vinglade lite i början men tog sen vinkeln bra och hittade snabbt första pinnen. Sen vet jag inte om jag var för snabb att släppa på henne igen och om jag var för slarvig där eller om problemet började när vi kom fram till stigen. Stigen hade spårläggaren korsat men det gjorde inte Etza. Hon följde stigen en liten kort bit och gick sen av den på samma sida som vi varit. Kan ha varit någon som gått där vad vet jag men sen kunde hon inte reda ut det. Hon vimsade runt och verkade allmänt ofokuserad. Vi tog oss visserligen framåt men jag kände ju att det var fel och visste inte vad jag skulle göra åt det. Jag tycker att det är så svårt när man ser att hunden är ute och cyklar att veta vad man ska göra åt det man har ju själv ingen aning om var spåret egentligen går. Med facit i hand så borde jag kanske förstått att spårläggaren hade korsat stigen men det är när jag tänker efter efter.

När vi sen efter ett tag kom tillbaka till påsläppssträckan som hon vackert bakspårade så klev jag av. Grymt besviken. Det är så surt att inte få visa vad man går för i lydnaden sen heller. Jag åkte och tittade på den och jag tycker inte något av de övriga ekipagen visade upp någon superlydnad.

Själva spåret var lagt i ganska svår mark. Det var mycket stigar och spår efter motorcyklar. Inget lingonris och ingen mossa  . Det kan ju också vara en tänkbar orsak till att hon tappade. Fast spårtapp har vi tränat på genom att jag har backat i mina egna spår och sedan vinklat och det brukar hon lösa.

Nu har jag kollat efter fler spårtävlingar men inser att det inte blir förrän i augusti.

Denna vecka ska vi intensivträna elitlydnaden igen. Mycket glädje och många belöningar. På fredag kväll startar vi i Strängnäs. Bättre lycka då hoppas jag.

Det blev i alla fall en supervärdig mästarnas mästare. Ingemar Stenmark... vilken man. Han är född samma år som mig. Ja, jag tillhör de berömda 56-orna. Tänk om man haft bara en liten, liten uns av den spänsten han har. Wow säger jag och lyfter på hatten.

....får jag när jag tänker på att jag ska tävla lägrespår på söndag och elitlydnad nästa fredag.

Fast som man bäddar får man ligga. Vad gäller spåret så känner jag att Etza vet vad hon ska göra och att hon älskar att spåra. Vad vi inte har hunnit med är att gå några ickeförarspår. Vi har bara gjort ett sådant i år och då var det Tina som la ut och henne känner ju Etza. Därför vet jag inte om hon greppar att hon ska följa en helt okänd människas spår. Men man får väl se det hela som en test på det då.

Lydnadsbiten i bruksappellen är ju egentligen inte så svår men eftersom jag avstår både platsliggning och budföring pga skotten så måste vi få till en sjujäkla bra poäng på resten om vi ska bli uppflyttade + att vi får tappa högst 1 pinne på spåret samt utföra det inom tiden (förra gången strulade ju etza och var 1 min försen).

Kul ska det i alla fall bli!

Nästa fredag åker vi till Strängnäs för att tävla elitlydnad. Där kan det ju gå hur som helst.   Sista träningen satt hon i alla fall på sitt i grupp och låg på hela platsliggningen. Lite tramp och aningen oro men betydligt bättre än sista tävlingen. Jag ser i alla fall fram emot en trevlig dag tillsammans med Tina. Hon ska tävla Triss i eliten och där blir det spännande att se om hon lyckas knipa sitt championat. jag håller tummarna för det. dessutom ska lilla fröken Farin debutera i tvåan. Det tror jag kommer att gå jättebra.

Tea följer med som supporter   Hon får träna passivitet och att sitta uppbunden. 

Igårkväll tränade jag med båda hundarna på ÖBK. Jag varvade dem rätt mycket. Jag märker att det är jättebra för framförallt Etza att sitta uppbunden och se mig jobba med Tea. Lillfröken fick träna lite linförighet, ingångar, lägganden, ettans hopp och rutan. Jag kunde lämna henne på sitt kvar på ena sidan hindret och gå över själv för att kommendera hopp. Första gången fick jag ge dubbelkommando men sen hade hon fattat och hoppade glatt över. Rutanträningen lämnar jag henne en bit ifrån och går och lägger bollen i bakre rutkanten. Sen får hon springa och hämta den på kommando. Kul tycker både hon och jag. Hon har jättebra stadga i sitt kvar och trots att det var många hundar på planen valde hon att jobba med mig  

Med Etza körde jag igenom alla lägrebruksmomenten och så fick hon göra en ruta och en dirigeringsapportering.

Håll tummarna för oss nu på söndag så att i alla fall spåret klaffar. Det skulle kännas så skönt.

Länna är mitt paradis på jorden. Min mormor fick köpa den lilla torpstugan, som ligger alldeles vid Lännasjön, när morfar dog och hon köptes ut från gården som skulle brukas vidare. Med en nyfödd dotter var det inte lätt att behålla gården men genom att hon fick köpa den lilla torpstugan så hade hon ändå kvar något som knöt henne till byn. Mormor är död sedan 6 år tillbaka och nu är det min mamma som äger stället. När jag fyllde 50 fick jag en friggebod i present och det är min lilla stuga på tomten. För övrigt är byggnaderna i ganska dåligt skick och det är inga bekvämligheter annat än el, sommarvatten och torrdass. Men läget invid sjön är ljuvligt och kan man bara vara ute så är det underbart. Jag har tillbringat alla mina barndoms somrar där och att åka dit är en lisa för själen. Tanken är väl att vi så småningom ska kunna rusta upp eller bygga nytt. Vi får se. Jag ska bara vinna på Lotto först..............

I helgen var jag och hundarna ute och sov kvar för första natten i år. Alldeles själva var vi och jag hann både träna lite med dem och gå skogspromenader samt jobba lite med gräsklippning och annat småpyssel.

Men framförallt njöt jag. Att vara därute ger energi. batterierna är laddade.

När jag kom hem idag var pojkarna och Lena på besök. De ger också energi fast på ett annat sätt. Ska jag vara ärlig så tar de en del energi också. Men de ger mer än de tar så nu är jag fullproppad med positiv känsla. Både från Länna och barnbarnen.

Igår var det dags för hemmatävling på Österåker. Det kändes skönt att vara på hemmaplan när det var dags att återdebutera i elitklass. (Vi har ju tävlat en gång förr men då kom vi ju inte runt.)

Innan den här tävlingen har det börjat strula i kvarmomenten igen. Etza är allmänt orolig då jag lämnar henne och senaste tiden har hon börjat lägga sig ner på sitt i grupp. Vi har jobbat ganska mycket med just det momentet och på tävlingen så satt hon faktiskt hela tiden men hon var väldigt orolig. Det var tramp och gnäll och klia. Vi fick en 6a. Sen var det dags att ligga. Hon satte sig upp så fort jag gick ifrån henne. Har vi jobbat med att sitta så ska man sitta tänkte hon väl  

Sen la hon sig en stund för att återigen sätta sig och dessutom låta ett tag. Stark oro stod det på protokollet och en nolla blev följden. 

Jag vet inte vad jag ska göra för att få henne att känna sig trygg i dessa moment. Förslag mottages tacksamt.

Fria följet var ingen katastrof med vårt mått mätt men visst ska vi kunna göra bättre ifrån oss än 6,5 poäng. Hon kom ur position i några svängar och "glömde" sätta sig i några halter. Jag tycker dock att hon tog sig mot slutet och hon var ändå med mig. Det är gräsligt långt att gå ett elit fritt följ.

Dumrutan var riktigt bra. Tycker nog själv att den var värd mer än de 8 poäng vi fick.

Inkallning med ställande och läggande kan vi mycket bättre. Hon satte sig upp när jag lämnade henne (återigen för att vi tränat mycket sitt/stilla?), skiftet till stå var sent och jag fick dra i med ett extrakommando för läggandet. 5,5 poäng.

Rutan fick vi av någon konstig anledning 7,5 på. den borde ha blivit nollad för Etza la sig med hela tassarna utanför. Men vi tackar och tar emot att domarn var dåligt påläst. Jag är nöjd med tempot till kon och tempot till rutan. Sen satte hon sig (???) på första liggkommandot och när jag la om henne kom hon utanför.

Dirigeringsapporteringen hade kunnat bli en nolla då Etza for raka vägen fram till mittapporten. Jag kunde dock hejda henne och få henne att ta vänster när hon smakat lite på mitten. Vi fick i alla fall en 5a.

Hopp/metall klantade jag till genom att kasta för kort. Etza fick inget utrymme att hoppa tillbaka och rundade därför hindret på tillbakavägen. 0 poäng

Vittring rätt pinne men ganska mycket tugg.Dåligt tempo också. 6,5

Fjärrdirigeringen helt ok. Lite gnäll vid lämnandet. 8

Jag är inte nöjd med kvarmomenten. Däremot är jag ganska nöjd med resten, trots att vi hade kunnat prestera mycket bättre. Det jag framförallt är nöjd med är helheten. Att Etza inte flippade ut utan var med mig hela programmet. Det kändes också bra att kunna avsluta med en 8a i fjärren och att kunna rusa av plan med Etza och tokbelöna efter det långa programmet. Jag hoppas att hon får en bra minnesbild av det.

Jag måste gratulera världens bästa Tina. Hon tog ett förstapris med Farin i lydnadsklass 1 och kom 2a bara slagen med 1 poäng. Sen tog hon även förstapris med Triss (Teas mamma) i elitklassen som de vann. Nu är det bara ett förstapris kvar innan mamsen blir lydnadschampion. Det hoppas jag att jag får vara med om nästa gång vi tävlar. Det blir om 4 veckor. Etza och jag behöver slipa lite på formen till dess.

Närmast på programmet står en lägrespårstävling om 3 veckor (om vi kommer med). Därför la jag spår till båda hundarna idag. Etza fick ett 790 m långt skogsspår som hon fladdrade en hel del på framförallt i början. Hon lämnade kvar 3 pinnar och var av spåret en hel del första biten. Fokus på det alltså närmaste tiden och så måste jag kolla av var hon står i krypet. Usch det var länge sen. Man kanske ska hoppas på att bli bortlottad...............

Lilla Tian fick ett 100 meter långt spår med leksak på slutet. Jag satte på henne selen för första gången och den störde henne lite i början, men sen bar det av med näsan i backen ända tills hon hittade flisflätan och fick leka dragkamp med matte. Duktig tjej.

blogginläggen blir det. Jag har absolut ingen inspiration att sitta framför datorn just nu. Ingen inspiration att vara på jobbet heller för den delen. Jag vill bara vara ute i skogen eller på appellplanen med hundarna.  

Vad har hänt sedan sist då? Jo jag har varit och tittat på en workingtest och jag har varit funktionär på ett träningsjaktprov. Det känns superkul det här med jakten. Jag känner mig som ett läskpapper, suger åt mig allt.

På wt så gick jag först runt på de olika stationerna och kollade när hundarna skickades på linjetag, markeringar och sök. Det var olika nivå på hundarna så man fick se en hel del variation. Efter lunch gick jag och hämtade Tea i bilen och tog med henne ut. Lilla fröken visade sig inte ett dugg berörd av skotten och fick träna passivitet bredvid mig och ryggsäcken. Mycket nyttigt.

Veckan efter fick jag vara funkis på en jaktprovsträning/kurs. Jag la ut söket. Det var 2 trutar, 1 and, 1kråka, 1 duva och 1 kanin. Här var det också varierande kvalitet på hundarna och jag lärde mig mycket om hur viktigt det är med grundlydnad och stadga.

Idag har vi varit på vår andra utställning. Vi fick inget HP denna gång (domarn sa att hon tyckte det var svårt för det var så många valpar med hög kvalité som visades) Men vi fick en mycket fin kritik:

" Nästan 6 mån tikvalp. Feminint vackert huvud. Härlig topline, utmärkt kors, ngt rak överarm. tillräckliga vinklar fram och bak, passande stomme, fina fria rörelser från sidan. Välvisad."

Jag tycker att kritiken var ännu bättre denna gång och tänk att jag fick kommentaren välvisad igen.

Etza då? Jo vi hoppas på att få tävla nästa helg. Jag skriver hoppas, med allt som hänt de senaste tillfällena jag anmält mig i färskt minne. Just nu är madamen skendräktig. Hon gnäller och gräver valpgropar på tomten. Men när vi jobbar är hon hyfsat tyst i alla fall. Det vi måste träna mest på till på lördag är nog kvarmomenten. Sist vi körde med andra hundar så la hon sig när när vi tränade sitt i grupp. Så nu är det hårdkörning med stadga som gäller. Sen vet jag inte hur hon reagerar i ett långt kommenderat fritt följ och dirigeringsapporten varierar mellan att vara klockren till att hon går till fel apport. Jag ska i alla fall göra ett försök att starta och får jag poäng i de flesta momenten (helst alla) så kommer jag att vara mycket nöjd.

När Tea och jag var på utställningen idag så var Etza hemma med husse och fick en lånpromenad i skogen istället för att sitta med på utställningen. När jag kom hem igen så var det nästan rörande att se hur glada hundarna var att se varandra igen. Det märks att de hör till samma flock och att de trivs ihop på nåt sätt.

Undrar om man ska vara stolt eller inte över att man har varit inom samma företag i 30 år? Hur det nu än är med den saken så njöt jag i alla fall av en trevlig middag på Stadshuset i fredags. Det var god mat och en fantastisk underhållning. Det är inte var dag man får uppleva en sådan flott tillställning. Kändes som värsta nobelmiddagen.

Det fanns en hel del att välja på som 30-årsgåva också. Jag valde Rejmyre antikglas. 6 champagneglas, 6 vinglas, 6 dricksglas och en karaff. De är jättefina och jag kommer att använda dem så ofta jag får tillfälle.

                30 år i tjänst sätter sina spår. Det kan inga kläder i världen dölja.