En liten träflisa var det som fick Etza att stanna och snusa runt på ett ställe under dagens spår.

Jag blev ganska förvånad när hon stannade upp på ett ställe där jag visste att jag inte hade lagt någon pinne. Hon snurrade runt runt och visade tydligt att hon letade efter något. Då kom jag plötsligt på att just där hade jag pillat loss en liten, liten träflisa från en av pinnarna jag höll i handen när jag la ut spåret. Den var max 1 cm lång och satt lös på pinnen så jag pillade loss den och lät den ramla ner på marken just där Etza nu letade efter något. När jag kom på det skyndade jag mig att belöna och smyga ut en pinne jag hade i fickan som hon hittade.

Visst är det fascinerande!!!!

För övrigt gick spåret jättebra. Alla pinnar med hem, alla vinklar lösta på ett bra sätt trots att jag tagit några steg fram och sedan backat innan jag vinklade för att hon skulle träna på spårtapp. Påsläppet funkade också bra. Jag har börjat lägga pinne väldigt tidigt, redan efter 10-20 m med syfte att hon ska bli mer rädd om spåret från allra första början.

Nu hoppas jag att jag kommer med på Lidingös tävling 24/10 som jag är anmäld till. De skulle lotta nu till helgen men jag har ställt in mig på att inte komma med.  Fast jag vill väldigt gärna gå ett tävlingsspår till innan säsongen är slut så jag hoppas.......

Jag fick en glädjande nyheter från Tina. I helgen tog Triss förstapris på jaktprov i elitklass! Fantastiskt duktig hund och matte. I måndags såg man på ultraljud att det pickar många små hjärtan i Triss mage. Tyvärr fick man inte reda på kön.   Men det ska väl vara själva ...... om det inte blir åtminstone 1 tik.

Frågan i rubriken kommer sig av min frustration kring dirigeringsapporteringen just nu. Jag har kört med burkar och då är det inga som helst problem att springa till rätt burk när jag dirigerar ut henne från konen. Med apporterna ute har hon ibland varit klockren. Stuckit ut direkt åt rätt håll och sugit rätt apport. Jippiee har jag tänkt men det har nu visat sig att hon inte alls är så klockren som jag trodde. Sista tiden har hon nästan konsekvent gått ut åt rätt håll men sen antingen dragit förbi mot en kon längre bort eller som oftast svängt av mot mittapporten för att suga den i stället.  Jag varierar avståndet och hon har lättare när apporterna ligger närmare och när jag står närmare henne och dirigerar. Men så fort jag kommer ut på rätt avstånd blir det problem igen. Jag är jättetydlig med att visa både med blick, kropp och arm. Men det är som om hon får ett synintryck av mittapporten när hon är på väg mot rätt apport får syn på mitten och väljer den i stället. Ska man ta bort den ett tag och bara köra med hö och vänster? Vad händer då när man lägger dit den igen? Det känns som om jag behöver en strategi för detta att hålla mig till en längre tid.

Nu är det bara 2 ggr kvar på kursen jag håller. Jag tycker att det är kul och i onsdags fick jag beröm av en kursdeltagare som tyckte att kursen var jättebra. Det känns alltid roligt med sånt.

Igår var Petter och Erik och hälsade på. Alltid jättemysigt. Etza har som ni ser också insett fördelarna med barnbarnen. Det gäller att hålla sig i närheten.

Surt sa räven.......

Fast idag har jag också lärt mig massor.........

Samling kl 06.30 (Det du Kerstin är en samlingstid för hårdingar!)

Avprickning och lottning. Jag drog spår nr 10. Turnummer och samma som jag hade när det gick så bra på appellspåret. So far so god.

Spår 10 innebar att jag hann rasta Etza ( jag hann ju inte det innan jag åkte, konstigt nog) innan det var dags att åka upp till spåret. Vi åkte på kolonn upp till Husa. Den första 6 spåren gick vid Hakunge och spår 7-12 vid Husa.

Återigen en del väntan innan spårpåsläpp men äntligen ser jag att domarna är på väg. Här gör jag mitt stora misstag. Jag selar Etza och tar ut henne ur bilen innan domarna kommit fram. Jag går dessutom fram mot spåret och ställer mig med ryggen mot domarkolonnen. Janne kommer fram och frågar om jag ser snitzlarna och eftersom jag redan gjort det svarar jag ja. Då är det bara att börja, säger han.

När jag släpper fram Etza börjar hon så klart kolla bakåt. "Hallå vilka är det där?" säger hon om domarna och skrivarna. Jag  som då är ganska nervös vänder henne utan något som helst fokus framåt och släpper ut henne i linan. Är det någon som tror att Etza fattade vad jag ville? "Ska vi på prommis?" frågade hon glatt och vimsade runt lite samtidigt som hon försökte hålla koll på domargänget bakom. Jag samlade mig dock efter en stund och ropade tillbaka henne och började om. Då började hon fatta vad vi skulle göra men det tog ju en stund det hela och gick ju flera minuter av tävlingstiden eftersom jag följt efter henne in på spåret en bit. Vi fick dock en 7a på detta påsläpp men ack så klantig man kan vara som förare.   

När hon väl fattat galoppen tog hon vinkeln jättefint och gick som en klocka till de två första pinnarna. Sen blev det terrängbyte och vi kom ut på ett hygge. Där hade  spårläggaren vinklat höger (fick jag veta sen) men Etza tappade spåret där. Hon vimsade ut på hygget åt vänster och gick runt fram och tillbaka med hög nos i en vid sväng som jag uppskattar till ett par hundra meter. Vi kom fram mot motorvägen och jag kände att vi var helt lost. Jag hade heller ingen koll på var vi tappat spåret och eftersom Etza ändå tog sig framåt följde jag efter. Jag kände ju att vi var fel men kunde inte själv styra henne på något sätt. Det tog säkert 10 minuter innan hon på något sätt lyckades bakspåra och vinda in spåret igen. Gissa om jag blev lycklig när vi hittade nästa pinne. Tittade snabbt på klockan och insåg att här var det full fart som gällde. Nu spårade Etza riktig bra igen med nosen i backen och full fokus framåt. Jag sprang efter henne. Det visade sig att vi bara hade missat 1 pinne på vår utflykt och jag såg faktiskt själv slutet innan Etza så jag tjoade till och belönade henne högljutt. 6 pinnar + slut det skulle ju räcka. Men............... vi var ynka 2 minuter över maxtid och därför blev vi ju inte godkända. Fy tusan vad det känns surt   

Nu tycker jag ju att hon var jätteduktig som löste det hela och inte gick helt vilse med matte i skogen. Då hade jag väl irrat där fortfarande. Det hade ju varit kul att köra lydnaden, någon sa att man får det i lägreklass även med nollat spår, men jag avstod för jag vill inte tävla utan mening. Jag tror att det bara är negativt. Men det kändes ju lite trist att bara sitta och titta på när de andra körde.

Tina och Triss gjorde ett kanonjobb. Med 8,5 på påsläppet och 8 på spåret och en väl genomförd budföring så gjorde de en jättefin lydnad och blev uppflyttade till högrespår. Dessutom kom de 2a i hela tävlingen. Jättegrattis till er. Nu hoppas jag att lilla prinsessan börjar må illa om en vecka och att det sen visar sig massor av småttingar på ultraljudet ytterligare nån vecka framåt. Med dessa gener kan det ju bara bli bra. Eller hur?   

Etza och jag... vi kommer igen. Får hon bara ordning på matte så att matte gör rätt nästa gång så klarar vi det. Det vet jag.

Jag fick en tröstande kommentar av Jan-Ola efteråt. Han sa att jag gjorde bra som samlade mig och började om. Det var det absolut bästa jag kunde gjort i den situationen som blev. Jag får ta det med mig och se det hela som ett lärotillfälle. Nästa gång är det jag som väntar in domarna och låter Etza se hela flocken innan jag släpper på henne. Dessutom ska jag banne mig ha hennes fokus på spåret innan jag släpper iväg henne. Om hennes matte låter bli att dabba sig så sköter ju hon resten.

Myror i skallen får man när man tränar med Etza.

Förra veckan gick vi 2 spår. I onsdags var Tina spårläggare. Spåret var 7-800 m långt och för övrigt var det tävlingsmässigt. Etza gick som en klocka. Nosen i backen från första stund. Alla pinnar med hem.  Hon hade lite problem när hon vindade in en snitzel Tina hade hängt i en buske (vi brukar ju aldrig snitzla och jag tror att hon letade efter en pinne) men hon jobbade hela tiden och löste det hela bra. Jag var jättenöjd med henne och fick en härlig känsla med mig.

I lördags var det Carina som stod för spårläggningen. Etza spårade jättehögt hela vägen. Hon hittade runt men missade 3 pinnar samt gick förbi slutet! Hon jobbar dock hela tiden och har en stark drift både att spåra och att hitta pinnarna. Jag blir så konfunderad bara över att det kan vara sån skillnad. Nervös blir jag oxå inför tävlingen på lördag. Känslan jag fick med mig härifrån var inte lika bra.

Nu gäller det att hitta förklaringar:

1. Hon känner Tina bättre än Carina. (Hjälper inte på lördag för då lär hon inte känna spårläggaren)

2. Pinnarna som Carina la ut hade legat i frysen och ingen hade tagit i dem innan hon gjorde det. Pinnarna som Tina la hade inte min vittring men var nog inte lika avvittrade. (Hjälper inte heller på lördag för då är det pinnar som som definitivt inte luktar mer än spårläggaren)

3. Slutapporten på Carinas spår låg ute på ett nyavverkat hygge. Dessutom på en stubbe. (Kan hjälpa på lördag)

Jag tror inte att Etza Hade missat slutet om det hade legat på backen, för övergången från skog till hygge klarade hon väldigt bra och faktum är att där satte hon också ner nosen bättre.

Jag förstår ju att vi har tränat för lite på "rena" pinnar och helt okända spårläggare. Nu är det ju inte så mycket tid kvar att träna på det heller. Jag hoppas på ett spår nu på onsdag fm men då är det antagligen ingen helt ny spårläggare, men pinnarna tänker jag köra "rena". 

...........mellan inläggen har det blivit. Tiden räcker inte till tycker jag. Egentligen har jag inte tiden just nu heller men lite kort ska jag väl hinna.

Höst känns det som om det har blivit. Jag tycker egentligen mer om hösten än sommaren. Åtminstone när det är så här fina dagar som det har varit nu ett tag. Klar luft men ändå lagom varmt. Man orkar göra saker.

Jag har börjat jobba igen. Det är väl OK men tar alldeles för mycket tid från annat jag skulle vilja göra tycker jag. Sen hade jag glömt bort hur tjafsigt det kan vara när många kärringar ska komma överens på en arbetsplats samt hur mycket skitsnack som ryms i korridorer och förrådsutrymmen. Nåja.... det är väl bara att bita ihop och köra med sin positiva syn antar jag. Jag vägrar att lägga energi på tjafs i jobbet.

Jag har börjat en kurs i förberedande tävlingslydnad igen. Som kursledare alltså. En härlig grupp är det med klara tävlingsambitioner och en vilja att lära sig hur man ska lära in alla moment och vad man ska tänka på inför tävlingsstart. Kul är det och det höjer ens personliga ego en aning när man inser att det här kan jag faktiskt bidra en hel del till.

Träningen med Etza fortlöper. Just nu ligger fokus på spår och lägreklasslydnaden. Det är ju tävling på lördag och det ska bli spännande att se om vi har lyckats få till krypet till dess. Platsliggningen ska jag avså eftersom jag inte vill chansa med Etzas skotträdsla. Jag vill ju inte få problem med platsliggning i eliten sen.

Däremot har jag en reservplan om hon inte klarar spåret fullt. Jag har nämligen till min stora lycka kört budföring med skott 2 ggr nu och det har gått bra. Hon springer som attan oc h när skottet kommer hajar hon till men fortsätter springa. Det gick dessutom bra att träna lydnad eferåt båda gångerna. Hon hade släppt det hela direkt. Vi avslutade med budföring utan skott båda gångerna, för att hon skulle ha positiva minnesbilder och det känns som om det funkar bra.

Oj vad klockan går. Nu får det vara nog för denna gång. Jag ska åka och spåra med Carina. Vi hörs....

Jaha, så är semestern slut och det är vardag igen. Blää. Visserligen börjar jag inte arbeta förrän på torsdag men ändå.

Nåja man ska inte klaga. Jag vet det. Semestern har faktiskt varit skön. Så där lagom avslappande utan alltför många måsten. Jag har varit mycket på landet och där har vi (läs maken) snickrat och jag har rödfärgat min friggebod. En hel del hundträning har jag oxå hunnit med.

Träffade Carro och Sid i onsdags och vi spårade samt tränade lydnad. Lydnadsträningen blev riktigt bra trots att det regnade. Jag körde hela lägreklassprogrammet för att se var vi står jag är speciellt nöjd med linförigheten där hon hade bra attityd och fokus. Krypet och framförgåendet får vi jobba vidare med men resten kan hon egentligen bra så det ligger mest på mig att hålla fokus och att vara TYDLIG.

Carro tränade bla ingångar och kom på att hon kunde belöna Sid med kamp hos mig. Han tyckte det var jättekul och bjöd tom på en ingång hos mig i ivern att få kampa. Min hand är fortfarande blå efter en liten sammanstötning med en malletand, men vad gör väl det. Kul hade vi.

Innan lydnaden spårade vi och Carro la ut flera spårupptag åt mig. Etza vimsar ibland vid påsläpp så jag tänkte belöna upp just den delen. Det var plockepinn i ca hundra meter och sedan en vittringsfri transport till nästa påsläpp. Etza gillar ju att plocka in pinnarna och det känns som om motivationen att spåra ökar när det är tätt mellan dessa. Carro är riktigt klurig när hon lägger spår och en sträcka, som dessutom gick på 3 olika underlag, hade hon krupit. Där fick grönisdamen problem det påsläppet grejade hon inte. Annars gick hon riktigt bra. Problemet är att hon ofta är lite vimsig vid första påsläpp på ickeförarspår. Ungefär som om hon behöver lite tid för att fatta vad hon ska göra. Att det är just den vittringen hon ska följa. Jag vill dock tro att lösningen är att gå många ickeförarspår. Det gäller att få till det innan den 18 september för då ska vi tävla igen. Lägrespår ska avverkas och vi måste avstå platsliggning och budföring pga skotten. Det ska bli intressant att se om vi kan få till resten. Målet är ju egentligen uppflyttning men jag kommer att jag bli jätteglad bara vi blir godkända.

Nu ska jag snart börja gå i väntans tider. Triss har börjat löpa. 1 månad tidigare än väntat.  Det kanske blir parning redan till helgen. Jag håller alla mina tummar (2?) för att det ska bli en bra parning och att det kommer ut fina små flatvalpar nån gång i början av november.   

Idag vill jag börja med att skicka ett jättestort GRATTIS till Kerstin och Gromit som kom tvåa i hoppklass 1 large på Österåkers agilitytävling idag. Hon fick även en uppflyttningspinne. Jag blev mäkta imponerad av er och jag tror faktiskt inte att Kärran varit på prispallen förut.   

Igår var Peo och jag med Lena och pojkarna på Skansen. Jättekul men gissa om både mormor och morfar var helt slut på kvällen. Högt tempo hela dagen. Vi började med att åka tåg och tunnelbana. Sen blev det en lång promenad med matstopp in till Djurgården. Väl på Skansen gick Petter och jag in på terrariet. Jag trodde att Petter skulle tycka lemurerna och babianerna vara spännande men han var helt inställd på att vi skulle se på krokodilerna och passerade aporna ganska snabbt. Krokodilerna var dock spännande men det som var mest spännande på hela terrariet var en farbror med dykarutrustning som var inne i ett akvarium under vattnet och putsade glasrutan. Honom gick han tillbaka till för att titta på flera ggr.

Det är ganska fascinerande vad små barn tycker är skoj. Som vuxen tror man ju kanske att djuren ska vara det mest spännande men med Petter var så icke fallet. Han tyckte att det absolut bästa var motorcykeln. Som god tvåa kom springa och klättra. Snabb är han också den lille rackarn och det gäller att hänga med. Vid sälarna upptäckte han en grotta att springa in och ut i och på lillskansen var det griseknoen att klättra på och det lilla huset som var bäst. Vi hade i alla fall en härlig dag och blev som sagt rejält trötta allihop. Önskade faktiskt att jag också hade haft en vagn att somna i på vägen hem.

  Favoriten.  Griseknoen.

  Knappt stilla en sekund.

Måste avsluta med två bilder. Den ena är morfar Peo när han är i Eriks ålder och den andra är Erik Visst är de lika.

Etza, husse och jag har varit i Sälen några dagar. Husse och hans kompis har sprungit orientering på fjället. Etza och jag har tagit lååånga härliga vandringar. Det är fantastiskt att gå på kalfjället. Man är alldeles ensam och har milsvid utsikt. Jag får en sådan underbar ro i själen. Det är något som jag verkligen älskar och gör alldeles för sällan.Vi har även tränat lite lydnad och husse la ett spår åt oss en dag. 

Nu har jag dryga 2 veckor kvar på semestern. Hoppas på att de små gula tittar upp ur mossan i skogen nu när det har regnat lite.