I tisdags hade jag kärt besök av världens gulligaste barnbarn. Det är så kul när de kommer. Erik växer så det knakar. Han har börjat få lite äppelkinder som ni ser. Det verkar som om det är gott om mat i mjölkbaren   . Petter kräver mer och mer lek och aktivering. Precis som det ska vara.   

Innan de kom hem till mig tog jag med mig Etza och min mamma ut på landet. Vi har inte varit ute sen i slutet av november så det kändes skönt att se till våra små hus lite. Snön hade minskat och det gick att komma ner på tomten utan att man behövde pulsa. Vi satt på min veranda och åt lunch i solskenet. Det var verkligen med härliga vårkänslor.

När jag kom hem efter drygt 4 timmar borta så kände jag genast att det luktade bränt när jag klev innanför dörren. Jag gick in i köket och där visade det sig att en av spisplattorna stod på. Locket som låg ovanpå var alldeles sönderbränt och när jag fick den det så låg det aska och glödde under. Fy sjutton vad obehagligt. Hade jag varit borta längre så vet man inte vad som hade hänt. Hela spisen var jättevarm och jag kände på insidan av kastrullskåpet som gränsar till spisen och även där var det hett. Det märkliga med alltihop är att ingen i familjen hade använt spisen den här dagen. Dagen före lagade jag mat men använde inte den här plattan. Den enda förklaring jag kan komma på är att vredet inte hade blivit tillbakaställt ordentligt utan stod mitt emellan 0an och 6an. Då kan jag tänka mig att den kanske skulle kunna ploppa tillbaka på 6an av sig själv eller om jag eller maken råkat komma åt den utan att märka det. Gissa om det är någon som kollar spisen x flera numera innan jag går hemifrån.

Idag har jag bestämt mig. Jag tänker sluta träna. Jag tror nog att vi inte behöver så mycket träning Etza och jag. Vi kan ju liksom ändå. Eller hur?

Sen har ni väl putsat kvasten alla vänner? Vi ses ikväll vi elden borta på Blåkulla. Klä er varmt det kan bli kyligt. Jag som inte har någon katt att sätta på kvasten håller på för fullt att träna Etza till att sitta på den. Näää vad säger jag......

Jaha. Då var man tillbaka igen. Jag försökte att gå ut på verandan och äta frukost i morse. Man har ju vant sig vid det nu, men det var för kallt. Från 31 graders värme till nollgradigt på mindre än ett dygn. Brrrr...

Jag hade ju beställt snösmältning den här veckan som var men det måste ha blivit någon miss i ordermottagningen. Det är ju inte så att de inte har gjort ett bra jobb. De har fått undan mycket av den vita varan. Men jag menade ju allt! Jag får ringa ordermottagningen och klaga.

Nog med gnäll. Vi har haft det alldeles underbart. Verkligen något som både själ och kropp behövde. Så finns ju både minnena och bilderna kvar. Dessutom vet man ju att våren är på väg. Härligt.....

Nu är det bokat och klart. Gran Canaria here we come       

Nästa lördag bär det av. Dyrt blev det för resorna tog slut i ett huj. Jag hade tänkt vänta ut en sista minuten och komma billigt undan men i tisdags började resorna sina och det var bara att slå till. Idag finns inga bokningsbara alternativ  de dagar vi kan åka. I alla fall inte till värmen på relativt nära håll.

Magnus och Lena ska se till att Etza har det bra under tiden vi är borta och det känns skönt. Magnus bor här hemma så huset är också under uppsikt. Tack för det älskade barn vad gjorde vi utan er.   

Idag är ingen vanlig dag.

Idag är det Petters födelsedag.

GRATTIS på 2-årsdagen älskade barnbarn.

Hoppas att du får många paket.

Så har man då misslyckats igen!   Jag vet snart inte om jag ska skratta eller gråta.

Förlåt Emma. Jag har tävlat igen. Utan att höra av mig till dig. Jag ville liksom göra det i skymundan. Dessutom tror jag inte du hade velat vara med idag   .

Jag fick efteranmäla mig till Lidingös tävling. Men hade jag vetat att det skulle vara sånt här väder hade jag nog låtit bli. Det kunde ju ha varit  . Nu vet jag ju inte om solsken hade hjälpt men helt klart är att Etza var påverkad av snön som yrde. Hon tyckte inte alls det var kul. 223 p och ett tredjepris blev det.

Men vi börjar med det positiva:

Sättande u gång 9 (aningen sakta) hon kan egentligen mycket bättre men jag räknar det som positivt i alla fall.

Hopp/Apport 10!!!   

Metallapport 10

Vittringsapportering 9 (hårt dömt ett pyttelitet omtag)

Det jag inte är nöjd med men som ändå får räknas som godkänt:

Sitt i grupp 9 (gnäll) ändå var det mindre gnäll än vi har haft sista tiden då det mer har varit gnällskäll.

Platsliggning 8 (gnäll, kryp) Detta hände i början. Separationsångest? Sen fick både jag och min medtävlare hjärtat i halsgropen bakom planket. Hennes labbe fick när det var 1 min kvar jättelång hals och började flörta med Etza. Etza svarade glatt med sträckt hals och svansviftning. Men de låg kvar. Båda två.

Fjärrdirigeringen 7 Jättesnygga skiften men hon satte sig upp vid lämnandet och hon pep.

Det helt underkända:

Inkallning m ställ och lägg 0 (Satte sig upp. Långt ställande. La sig inte.) Blä

Rutan 6 (10 mässig om hon bara hade lagt sig vid första liggkommandot. Nu krävdes det 3 LIGG och 1 NEEEER innan hon la sig. Visserligen störd av banan intill men ändå)

Fria följet 6 KATASTROFALT. Dålig attityd. Noll fokus. Satte sig inte vid halter. Slarvade i svängar. Käkade snö!!! Jag tror att detta var hennes sämsta FF någonsin. Jag hade henne inte med mig förutom då vi gjorde helomvändningar och stegförflyttningar.

Sammantaget kan jag konstatera att om hon bara hade gjort en 8 på inkallningen hade vi grejat ett förstapris. Det kan hon mycket väl och borde ha gjort. Nu tycker jag väl inte att det är hela världen att så inte blev fallet för jag hade ändå varit grymt missnöjd med den attityd hon hade. Jag får väl skylla en del på vädret men jag trodde faktiskt att all kontaktträning vi gjort skulle ge resultat.

Jag får försöka glömma det och ta med mig de positiva bitarna. Nästa gång blir nog inte förrän i maj. Nu ska hon löpa och jag vill ha torrt i backen. Hoppas bara att jag orkar vidare. Just nu känns det ganska tungt.

Men va fasen..... Nån gång ska det väl gå?

Det är alltid skönt att få en förklaring. Eller .....? tja jag vet inte om denna förklaring gjorde att det blev bättre men jag fick i alla fall veta varför jag blev sjuk. Eller ...tja ja åtminstone fick jag förstå vad det sjuka kom ifrån. Eh   

När jag kom till jobbet i måndags och klev ur hissen så möttes jag stoppskyltar uppsatta på de stängda dörrarna till avdelningen. Det stod "Stopp. Avdelningen har smittsam magsjuka. Kontakta personalen innan ni går in".   

Det visade sig att flera patienter och flera personal hade insjuknat i vinterkräksjukan. Calicivirus. Det är jättesmittsamt. Man räknar med att vid ett utbrott på en sjukhusavdelning så insjuknar ca 60% av personalen också. Det är väl ungefär så många som blivit sjuka. Inte alla var så   lojala   mot arbetsgivaren som jag och insjuknade på lediga dagar. Det hade varit stort manfall under helgen och nu har vi intagningsstopp och fått stryka alla operationer i veckan.

När jag tänker efter så borde jag egentligen få mer i lön eftersom jag var sjuk när jag var ledig. Tycker ni inte det? Jag menar de behövde ju inte ha nåt besvär med att få in någon extra för att täcka mig när jag var sjuk.

I vilket fall blev jag ju lite nojig, ja mer än vanligt, idag när jag skulle hämta Petter på dagis och träffa lilla Erik. Tanken "Tänk om jag smittar fortfarande!" slog mig. Så jag slog upp om calicivirus på nätet. Där fick jag veta att man ska vara symtomfri 48 timmar innan man anses som smittfri. Vadå symtomfri? Jag har ju fortfarande lite känning i magen, typ magkatarr. Så jag ringde sjukvårdsupplysningen och frågade. Men det visade sig att med symtom menar man kräkning och/eller diarré inget annat.  Skönt jag smittar inte längre. Men jag spritade i alla fall händerna innan jag tog  i lillskrutten. Han är drygt 2 veckor nu. Visst är han söt.

Petter tycker fortfarande det är kul att hålla lillebror.

Denna helg som skulle bli så kul. Jag hade sett fram emot och tränat riktigt mycket inför den. Iofs så var det inte mest tävlingen som jag sett fram emot utan just detta att komma bort och ha det mysigt med goda vänner.   

Vad händer då? Jo på fredag morgon känns det lite körigt i magen. Inget ovanligt för mig så jag kör på. Ut en långrunda med hunden, lite magknip står man väl ut med, handla det sista (läs ölen på bolaget), och så började jag packa. Karin Hedin ska hämta mig klockan ett. Jag mår mer och mer tjuvtjockt. Packar dock vidare. "Det går nog över". Men när klockan hunnit bli tolv och jag faktiskt försökt att äta lite också tvingas jag inse att detta inte kommer att gå. Mycket besviken fick jag ringa Karin och lämna återbud.   

Det var ändå tur att jag hann ta det beslutet. En timme efter att vi skulle ha åkt började jag spy och det hade inte varit kul att ha varit på väg till Rättvik i det tillståndet. Jag hade dock en förhoppning om att jag skulle hinna tillfriskna under fredagnatten eller lördagmorgonen och då kunna åka upp för att tävla söndagens tävling. Men tyvärr sitter jag nu här. Trött som en urvriden trasa. Fortfarande en del magknip och lite illamående av och till. Men jag har i alla fall kunnat äta lite och fått behålla det.

Vad ska man satsa på nu då? Måste titta i tävlingskalendern vad som finns. Jag anar att lilla damen ska löpa i mars också. Men vi kanske hinner.....

Jättekul i alla fall att få mess från Rättvik med den glada nyheten att Lisbeth och Levis klarade sitt förstapris i trean. JÄTTEGRATTIS   Jag är så glad för Lisbeths skull för jag vet hur mycket tid hon har lagt ner på detta. Tina och Triss gjorde en bra debut i elitklass också. Ett andrapris blev det med en nolla i dumrutan. Annars var Tina mycket nöjd med henne. Bra jobbat.

Jag tänkte att jag skulle svara Katarina på vad Etza tycker om Erik. Svar: Det vet jag inte.

Jag har ännu inte låtit Etza träffa den lille. Iofs inte så märkvärdigt han är ju bara 3 dagar och vi hinner väl med det också. Anledningen ligger dock i att när Petter var så där liten så blev Etza alldeles tokig första gången hon träffade honom. Hon gnydde och gnällde och skulle bara fram till honom. Hon försökte att hoppa upp på honom i mammas famn och ni kan ju tänka er hur reptilmorsan reagerade på det. Etza blev blev jättestressad av att hon inte fick hoppa upp och det slutade med att jag fick sätta ut henne i bilen. Därför tänkte jag ta det lilla lugna med första mötet denna gången. Jag märker ju att hon är jätteintresserad av doften jag har med mig hem. Hon klättrar på mig och sniffar jättemycket.

Idag har jag passat Petter igen när Björn och Lena åkte med Erik till BB på återbesök. Man tar ju PKU prov och gör hörselkontroll. Dessutom kollade man om han hade gulsot. Ingen gulsot och hör gör han. Foton i massor blev det idag också och jag kan inte låta bli att bjuda på några.